Att konstruera förövaren och brottslingen

Av: Christian Antoni Möllerop, vice förbundsordförande i RFSL samt student vid Stockholms Universitet och Antonia Jaksic, student vid Stockholms Universitet

Media spelar, och har spelat en viktig roll i att kommunicera idéer och föreställningar om hiv och aids sedan hiv upptäcktes i Sverige i början av 80-talet. Detta var vår inspiration för att skriva vår uppsats, ”Hiv-män och Hiv- kvinnor en innehållsanalys av hur hiv och aids har framställts i svensk media i perioden 1983 – 2011”.

Ungefär 5500 personer lever med hiv i Sverige idag. Hivpreventionen i Sverige kostar staten ungefär 146 miljoner kronor om året, i tillägg till detta kostar behandling av hivpositiva med bromsmediciner ungefär 100 – 150 000 kronor om året per person. Anna-Maria Sörberg skriver i boken ”Det Sjuka” att för den enskilda är hiv en tragedi, för samhället är det något som inte kan behandlas utan hänsyn till frågans komplexitet. Hon menar att vi inte kan förhindra sjukdomens existens, men vi kan se hur vår oförmåga att hantera den röjer en stark ovilja att göra upp med ”främlingskap”. Hon menar det krävs en yttre fiende för att upprätthålla föreställningen att vi bara behöver ”rätta till” detaljer för att vara på den rätta vägen mot ett samhälle helt fritt från viruset. Hon tydliggör att lagens ramar ger oss ett ständigt krav på att inte behöva konfronteras med den verklighet vi levt i sen hiv upptäcktes i början av åttiotalet. En verklighet som fortsätter att prägla våra attityder, och enligt Sörberg fortsätter att färga svensk hivpolitik (Sörberg 2008:145).

Peter Beharrel skriver att inte, bara behövs det uppmärksamhet kring medias negativa representation av hivpositiva, men även också uppmärksamhet kring medias sensationalism och direkta felinformation om sjukdomen och hur den smittar (Beharrel 1993:210). Media spelar en stor roll i just att reproducera, eller främja de attityder som vi har gentemot olika grupper i samhället, medias framställning bidrar i allra högsta grad att påverka hur vi utformar både lagstiftning och hivprevention. Media bidrar till att skapa de ”hot” och ”hotbilder” som leder till politiska åtgärder, sociala roller och representationer. Detta påverkar både hur vi ser på varandra, men också hur vi utformar vår politik i ”kristider”.

”Kristider”

I början av 80-talet upptäcktes det att speciellt homosexuella män insjuknar i en främmande immunbristsjukdom. Frågan väcker liten uppmärksamhet i Sverige i början av 80-talet, men under 1983 kan vi se att några tidningar har fått med sig nyheten om sjukdomens framväxt. Uppmärksamheten kring detta hittar vi i några notiser, men det är tydligt att nervositeten växer i takt med att situationen utvecklar sig i USA. Expressen skriver en artikel om ”Bögpesten” (Expressen 19/6-83), Svd följer upp med en artikel om ”Pest i Finland” (Svd 29/6-83) där en man har insjuknat och de konstaterar att det bara är en tidsfråga innan sjukdomen också kommer till Sverige. Samma år insjuknar och dör den första personen i aids i Sverige. Socialstyrelsen får en Aidsgeneral som har till ansvar att bejaka framväxten av sjukdomen och förhindra överförning av viruset i Sverige. Trots denna negativa verklighet, fanns det samtidigt en oerhört stor optimism bland läkare och forskare, man trodde att det inom kort tid ville finnas vaccin, och även kanske ett botemedel. Rubriker som ”inom två år finns vaccin” och liknande hittar vi många av under tidigt 80-tal, – även om antalet döda stiger snabbt och talen på nysmittade ökar.

1985 sker det något som gör att medias uppmärksamhet exploderar på ett sätt man inte hade sett tidigare. Antalet artiklar som skrivs om sjukdomen ökar drastiskt i antal. Anna Ljung skriver i sin avhandling, ”Bortom, Oskuldens Tid” att nyheten om en ung blödarsjuk pojke som insjuknat som troligtvis fick medierna att vakna till liv (Ljung 2001:22). Artikeln hon hänvisar till, finns också i vårt datamaterial, en artikel i Svd skriven 9 februari där det framkommer att en 9 årig pojke har dött i aids. Ljungs vidare analys av pressens beskrivningar är att nyheten om den unga pojken således väckte på allvar intresset för hiv och aidsfrågor då det enligt pressen nu stod klart att sjukdomen inte bara var något som drabbade ”de andra”, utan något som angår alla (Ljung 2010:23). Vi följer Ljungs resonemang, men här ska man också ha med sig att Socialstyrelsen redan en vecka innan via Rapport meddelade 29 januari 1985 att de kräver tvångsåtgärder för att förhindra smittspridningen av aids genom att klassa aids som en venerisk sjukdom och således underställa sjukdomen smittskyddslagen. Socialstyrelsens förslag innebar bland annat vad Rapport titulerade – ett ovillkorligt förbud mot könsumgänge – det vill säga i praktiken ett förslag om samlagsförbud. Artiklar i DN och Expressen går under titlarna ”Aidsskräck” och ”TV måste varna”, ledarskribenter kräver omedelbara åtgärder och Aftonbladet skriver en artikelserie under titeln, ”Aidshotet” där aids framställs som ett hot mot den traditionella familjen. Läkaren Jonas Blomberg föreslår under året att aidssjuka ska tatueras (ett förslag han den 23/12 samma år drog tillbaka). Summan av de massiva reaktionerna var således att en omfattande debatt om smittskyddslagen påbörjades. Debatten om hivvirusets status som venerisk sjukdom, samlagsförbud, tvångsvård samt det faktum att regeringen beslutade att etablera en Aids-delegation (som satte frågan på den politiska kartan) under ledning av socialminister Gertrud Sigurdsson gör att året 1985 kan sägas vara det året där vi ser ett tydligt och markerat skifte i den mediala debatten, tonen och retoriken hårdnar till. Debatten handlar inte längre om offren för sjukdomen och dens lidelser, men om de farliga smittbärarna som måste stoppas innan det går illa för oss alla.

Smittskyddslagen blev ändrad 1 november 1985 där hiv infördes som venerisk sjukdom. Under samma tidperiod kom kraven om att stänga ”bastuklubbarna” (klubbar som erbjuder möjligheten att ha sex i bastuliknande atmosfär) och ett år senare, 11 december 1986 skriver Aftonbladet att Riksdagen kommer att införa en lag som gör klubbarna olagliga och som börjar gälla från 1 juli 1987. Man ansåg bastuklubbarna som smitthärdar, och det fanns en fruktan för att speciellt bisexuella män som hade sex på bastuklubbar skulle föra viruset vidare till sina kvinnliga partners, och därigenom sprida viruset bland den heterosexuella populationen i största allmänhet. I ett PM från Socialstyrelsen lämnat Aids-delegationen den 26 november 1986, som gav grunden för delegationens beslut att införa bastulagen har Socialstyrelsen genomfört en undersökning bland homo- och bisexuella mäns partneromsättning det vill säga hur många olika partners de haft det senaste året. Undersökningen visade, menade Socialstyrelsen på att bastuklubbsbesökarna var ett allvarligt hot mot allmänheten i form av smittspridning. Flera tidningsartiklar framhäver också just detta i samma period – promiskuitet måste begränsas, man framhäver vikten av att leva i monogama relationer, ändra sexualbeteende – och även i några fall föreslogs celibat som en lösning. Det finns med detta två perspektiv, det ena är det moraliska perspektivet där man försöker att reglera människors sexualbeteende genom bastulagen – genom att begränsa tillgång till arenor där man kan praktisera ”icke-önskvärt” sex. Det andra perspektivet är det kontrollerande och skyddande där man ålägger hivpositiva förhållningsregler genom att göra sjukdomen venerisk som en del av smittskyddslagen och med detta öka statens kontroll och möjligheter till tvångsåtgärder om förhållningsreglerna inte följs. Bastulagen har nu upphört att existera därför att man insåg att lagen inte hade någon effekt på smittspridningen.

Principerna bakom 1985:s smittskyddslag består dock också i 2011. Dagens smittskyddslag från 2004 ger fortsatt möjlighet till tvångsvård/ tvångsisolering, den innehåller en informationsplikt för hivpositiva, och man kan sättas i fängelse om du haft samlag även med kondom, och även om hiv inte överförts. Syftet med lagen är fortfarande att skydda befolkningen mot ”allmänfarliga sjukdomar” där hiv är en av ett sextiotal olika sjukdomar. Bastulagen och smittskyddslagen, den mediala debatten som ledde till att man ändrade smittskyddslagen och införde bastulagen leder oss till forskarna Alonzo och Reynolds förklaringsmodeller kring hiv, aids och socialt stigma där vi speciellt kan lyfta fram tre perspektiv som är relevanta för våra slutsatser kring hur lagstiftningen kom till. Enligt vår analys av 1985:s mediala och politiska debatt kan vi slå fast följande i enlighet med Alonzo och Reynolds; 1) hiv är associerad med ett avvikande beteende, 2) anses som smittsamt och hotfullt, 3) hiv antas ha överförts genom ett omoraliskt beteende (Alonzo & Reynolds (1995) cit. i Ginsburg & Papadelis 2009:10). Till detta behövdes lagar, reglering och kontroll.

Berättelser om hiv och straff kan också direkt kopplas till 80-talets mediala diskussioner och de krav som ställdes till beslutsfattare om kraftfulla åtgärder. Debatten under 1985 och 1986 fortlöper och läkaren Lita Tibbling skriver i ett debattinlägg att man borde etablera egna ”aidssamhällen” där sjuka flyttas till egna områden för att i praktiken dö tillsammans – syftet är att skydda befolkningen. Ett förslag som för övrigt möter mycket motstånd, i Svd 5 februari 1986 bemöts Tibblings inlägg i debatten med att förslaget påminner om Gulag (de ryska arbetslägrarna under Stalins tid). Detta visar att debatten också hade mänskliga aspekter där det fanns gränser för hur långt man var villiga att sträcka sig i fråga om att ”skydda befolkningen”. 1987 kommer den första artikeln i vårt material där man använder sig av begrepp som brottslighet, artikeln är ifrån Svd 18 december 1987 och handlar om en aidssjuk som blivit benådad av regeringen för narkotikabrott.

Prevention versus brottslighet

De nya lagarna öppnade upp för att man hade möjlighet att genomföra åtgärder gentemot hivpositiva på ett sätt man tidigare inte haft. Vi menar att vår studie ger ett tydligt incitament på relationen mellan preventionsdiskussion och brottslighetsdiskussion, parallellt med att regeringen föreslog ändringar i lagstiftningen beviljades 200 miljoner kronor till hivprevention. Detta är ungefär 50 miljoner kronor mer än vad regeringen ger till preventionen idag. Det som däremot händer mitt på 80-talet är att på det tidpunkt där lagarna börjar träda ikraft omformas paniken till en jakt på förövare istället för en diskussion om prevention, även om bidragen till prevention ökar. Detta symboliseras starkt i en artikel i Aftonbladet 28 oktober 1986 där det uttalas, ”den som sprider hiv är mördare”. Men vilka är då dessa förövarna? Jo i början handlade det för det mesta om missbrukare, och det finns olika exemplar på artiklar där till exempel en kvinnlig injektionsmissbrukare biter en tjänsteman något som får rättsliga följder. Vi har också exemplar på artiklar där man lyfter fram missbruk och våldtäkter av unga pojkar. Både bettet och våldtäkterna är i sig brott som inte direkt är relaterad till hiv som sjukdom, men det bidrar till att förstärka bilden av den hivpositiva som farlig, och som ett hot mot allmänheten.

Hiv-män och Hiv-kvinnor

Den symboliska kraften i begreppen hiv-man eller hiv-kvinna är stor. Anna Maria Sörberg skriver i boken ”Det Sjuka” att ”…/orden har makt över oss. Begreppet hivman signalerar en underförstådd likgiltighet för livet och underkastelse under okontrollerbar lust. Hivmannen är ett vandrande, intelligent virus, ett mänskligt osäkrat vapen, en självdestruktivitet inriktad på att dra med sig omvärlden ner i grunden” (Sörberg 2008:29). Sörbergs beskrivelse av begreppet hiv-man, är en bra beskrivelse på begreppet som enligt våra data för första gång används i svenskt media 1990. Händelserna som inträder i 1990 där en homosexuell, amfetaminmissbrukare förgriper sig på yngre killar är början på en epok där begreppet sen dess har blivit flitigt använt med en stor topp i 2007. Begreppet hiv-man eller hiv-kvinna har fått följder för framställningen av hivpositiva som brottslingar, och enligt vår analys har detta sin början redan i 1985, inte i skrift form, men genom det faktum att diskussionen hettade till och ny lagstiftning kom till.

Vår undersökning visar att begreppet Hiv-man befästes i svenskt media i 1990. Vidare visar undersökningen att begreppet Hiv-kvinna för första gången blev använt i 1994. Detta hittar vi i en notis i Aftonbladet 26 november 1994 där en 90-årig man i Florida, enligt tidningen har hiv-smittats genom ett bett. Den kvinna som försökte råna, och samtidigt bet honom, riskerade upp till 30 års fängelse. Hiv-kvinna återkommer dock inte för i 2006. Anna Ljung slår fast i sin avhandling att även om hiv i ”stort sätt är mycket mera avdramatiserad i samtida skildringar av sjukdomen, hittas det fortfarande något paradoxalt i medias framställning av sjukdomen, det är bilderna av personerna som medvetet sprider sjukdomen vidare. Skräckbilden av hiv har ännu inte besannats ”(Ljung 2001:26). Vi stödjer Ljungs analys, och vi kan slå fast att hiv-män och hiv-kvinnornas inträde i den svenska mediabilden för allvar började 1990 och har efter dess, tyvärr, varit ett regelbundet inslag i svenska medier.

Våra slutsatser

Mannen eller kvinnan som medvetet söker upp människor och försöker sprida sin sjukdom befästes 1985 genom de kraftfulla åtgärder och lagändringar man ansåg nödvändiga för att stadga virusets framväxt, något som blev satt i system också när media införde begreppet ”Hiv-man” i 1990 (och senare även Hiv-kvinna). Begreppet är fascinerande och laddat av ångest. Ser vi bilden, eller läser om mannen eller kvinnan som spridit viruset, som har haft sexuella relationer med ett antal personer utan att informera om sin status känner vi på ångesten, fruktan för den obotliga sjukdomen, fruktan för att inte kunna leva som normalt. Begreppet bekräftar den oro, den panik och den ångest det svenska samhället drabbades av vid virusets inträde till Sverige och som ledde till den UNAIDS kritiserade lagstiftning Sverige har i dag.

Som vi har kunnat visa i vår undersökning så har bilden av hiv ändrat sig över tiden. Flera faktorer har spelat in, men ökad kunskap om sjukdomen och bättre mediciner har definitivt gjort att retoriken har ändrat sig. Vad som är speciellt intressant att märka sig är just upprätthållandet av fokuset på förövaren och den farliga smittbäraren. Detta är en paradox när vi nu vet att till exempel nya bromsmediciner gör att om personer tar sina mediciner, och virusnivåerna i blodet är låga är risken att få viruset överförd mer eller mindre lika med noll. Vi konstaterar att sanningar är socialt konstruerade varelser där media spelar en helt essentiell roll i upprätthållandet av de myter och hur vi ser på hivpositiva som människor – vi menar vår undersökning visar på att medias framställning i allra högsta grad bidrar till att upprätthålla bilden av förövaren, den farliga och hotfulla.

Vi anser att media har bidragit till att upprätthålla ett avståndstagande och en fruktan för hiv. Men här är det också viktigt att understryka att mycket av medias bevakning även kan sägas vara en direkt konsekvens av de behov för direkta och inriktade åtgärder för att stadga sjukdomen och stoppa spridningen av den som man ansåg nödvändiga på 80-talet. Det var en sjukdom man inte visste något om, och till, media, läkarnas och politikernas försvar, inget är så skrämmande, så hotande som en sjukdom man inte vet vad är eller hur man ska kontrollera. Men, som vi också skriver i analysen, genom den lagstiftning som kom till på 80-talet klarade man på ett oerhört effektivt sätt att konstruera förövaren och brottslingen, detta fick naturligtvis omfattande följder för den vidare mediaframställningen och hur vi ser på hivpositiva den dag idag och hur vi tänker kring prevention i största allmänhet. Det är intet mindre än problematiskt.

Uppsatsen kan laddas ner här på hivisverige.wordpress.com under fliken material!

Kom också på RFSL, RFSU och Hiv-Sveriges seminarium på fredag:

Hiv-monstren, finns dom bara i tidningarnas rubriker?

Arrangör: RFSU, RFSL och Hiv-Sverige

Dag: 6/7 2012 08:30 – 09:30

Plats: JODA Bar, Skeppsbron

Sammanfattning: Det är trettio år sedan hiv började diskuteras i svensk media. Vad har hänt och på vilket sätt påverkar medias retorik stigmatiseringen av personer som bär på viruset?

Beskrivning: Bidrar medias beskrivning av personer som bär på ett virus till stigma och diskriminering? Hur påverkar mediabilden domstolar och andra institutioner som möter hiv-positiva i olika sammanhang? Inom ramen för projektet “Hiv, brott och straff” jobbar RFSU, RFSL och Hiv-Sverige för att skapa en förändring av synen på hiv-positiva och deras rättigheter. Christian Antoni Möllerop presenterar resultatet av en uppsats från Stockholms universitet där han tittat på hur media beskrivit hiv-positiva genom åren. I samtalet deltar också författaren Anna-Maria Sörberg. Medverkande: Christian Antoni Möllerop, Vice ordf, RFSL. Anna-Maria Sörberg, Författare.

Litteratur

Sörberg, Anna-Maria (2008) ”Det sjuka”. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Beharrel, Peter (1993), AIDS and the British Press. I: J. Eldridge (red.) Getting the message: News, truth and power. London: Routledge.

Ljung, Anna (2001) ”Bortom Oskuldens Tid – En etnologisk studie av moral, trygghet och otrygghet i skuggan av hiv”. Etnolore 24. Uppsala Universitet, Akademitryck AB.

UNAIDS – Joint United Nations Programme on HIV and AIDS (2008), Criminalization of HIV transmission, Geneva, UNAIDS.

Alonzo & Reynolds (1995) Stigma, hiv and aids: An exploration and elaboration of a stigma trajectory”. Social science an medicine, 41, 303-315 cit. i ”Hiv – stigma inom sjukvården ur ett patientperspektiv – en litteraturstudie” (2009), Ginsburg, J. & Papadelis, E. Examensarbete omvårdnad, Hälsa och samhälle, Malmö Högskola.

3 comments

  1. Pingback: Hiv is not a crime! « Hiv 30 år i Sverige
  2. hivisverige

    det är ändrat…så är det när det är en norrman och en kroat som skriver och inte alltid har möjligheten att få korrläsning ner i minste detalj 😉

  3. Pingback: Lagstiftning och hiv | Suzann Sexeducator

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s