”Jag tillhör generationen hbt-personer som kom ut efter 80-talets Aids-skräck. Då den högljudda paniken i media ersattes med tyst mummel”

När jag tog mina första darrande steg mot RFSL:s klubb Indigo i Malmö 1995 var Hiv knappast något jag tänkte på. Nu skulle jag få dansa och spana på killar utan att vara rädd för att få en smäll. Och kanske skulle jag träffa killen med stort K. Hiv var några svarta och skrämmande rubriker från en tidig barndom. Och var det egentligen någon som fick Hiv nu för tiden? Och inte kunde 16-åringar på sitt först besök på en gayklubb få Hiv?

Ja, jag var naiv och naiviteten höll i sig ganska många år. Och jag var inte ensam om det. Jag tillhör generationen HBT-personer som kom ut efter 80-talets Aids-skräck. Då den högljudda paniken i media ersattes av ett tyst mummel. Vi vaggades in i den falska tryggheten. Hiv var något som drabbade någon annan och skulle vi träffa någon som hade Hiv så skulle han ju berätta. Det var han ju tvungen att göra. Visst skulle man använda kondom, men vem glömde inte bort det emellanåt? Ungdomar mellan 15 och 29 använder bara kondom vid 3 av 10 tillfällen då det har sex. Jag måste erkänna att jag inte är säker på att unga bögar bättrar på den statistiken. I min vänkrets var det få som gjorde det …

Idag är naiviteten borta. Män som har sex med män är fortfarande starkt överrepresenterade bland dem som får Hiv. Och den trygghet som informationsplikten inger är just en falsk trygghet. För de cirka 5000 människor i Sverige som vet om att det är Hiv-positiva tar ett mycket stort ansvar för sitt virus. Det gör per automatik inte alla dem som är Hiv-positiva men inte känner till sin Hiv-status.

2006 blev jag riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Jag får väl erkänna att jag genom åren fått en del arga mail och telefonsamtalen. Det får man lite räkna med, skulle jag lämna riksdagen utan att ha retat upp någon hade jag troligen gjort något fel. Men få saker har provocerat mer än när jag kritiserat den orimliga kriminaliseringen av Hiv i Sverige. När de tre rödgröna partierna lyfta frågan inför valet 2006 bildades facebook-klubben ”Vi som inte vill ha aids tack vare socialdemokraterna”, kommentatorsfälten fylldes och det rasslade till i mailens inbox. Att nättrollen reagerade tog jag ingen större notis av. Men bland dem som hörde av sig var också många unga bögar som var skitförbannande. Den var tydligt att många homo- och bisexuella killar i Sverige fortfarande lever med bilden av att Hiv drabbar någon annan, någon annanstans, någon annan gång och att iformationsplikten är deras främsta skydd. Precis som jag själv kände en gång.

Det har nu gått mer än 30 år sedan det första fallet av Hiv upptäcktes i Sverige. Det som kanske förvånar mig mest är hur lite man verkar ha lärt under dessa år. Det är hög tid att svensk Hiv-politik omprövas i grunden, ett första steg vore att avskaffa informationsplikten.

Hans Linde,

Riksdagsledamot (V)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s