Dagen jag vaknade med 40 graders feber

Dagen jag vaknade med 40 graders feber, insåg jag att det här är nog inte en vanlig influensa. Eftersom jag har kompisar med hiv, så hade jag bestämt mig för att den dagen jag blev sådär sjuk som bara små barn kan bli så måste jag testa mig för hiv.  Men att bli tagen på allvar, en söndag på en liten akutmottagning var svårt. Förklaringen var att det hela var svårt och komplicerat, att det kanske var lika bra jag vände mig till en testmottagning när det blev vardag. Det accepterade jag som svar.

Jag blev sjukare, men samtidigt kände jag i vågor att jag stundtals blev bättre. Det ledde till att det dröjde ytterligare en vecka och flera olika diagnoser av läkarna på vårdcentralen innan jag faktisk fick ta en hiv-test. När jag slutligen fick ett provresultat var jag en av de få som drabbats av en lavinartad primärinfektion.

Idag är jag glad över att mina kompisar hade gett mig kunskap om hiv. Mina kunskaper ledde till att jag fortsatte kräva ett hiv-test. Samtidigt som jag kämpade med förnekelse över en möjlig hiv-positiv status är jag nu glad för att jag stod på mig.

Jag ställer mig nu följande fråga: Hiv har funnits i Sverige i 30 år, borde inte kunskapen om hiv finnas hos varje sjukhusmottagning? Ska verkligen en människa behöva förlita sig på sina egna förkunskaper och själv aktivt driva igenom ett hiv-test? Mitt svar är nej!

Idag, drygt 14 månader senare och med massor av mer kunskap, konstaterar jag att ingen person skall behöva genomgå en primärinfektion själv. Ensam i sin bostad och oförmögen att äta med en förlitan på vätskeersättning för överlevnad. Det är inte rätt, så ska det inte vara.

En person får idag dubbla budskap som nydiagnostiserad. Medicinskt uppfattas hiv som en sjukdom som kan jämställas med andra kroniska sjukdomar. Samtidigt förklarar läkaren på infektionskliniken vilka förväntningar och krav som lagstiftaren har på dig. Läkaren är en person som både ska trösta, stödja och av lagen ge dig förhållningsregler som du som hiv-positiv måste följa. Förhållningsregler som inte följer forskningens evidens eller de internationella rekommendationer som finns i frågan om hiv och hivprevention.

Förhållningsreglerna i svensk lagstiftning lägger ansvarsbördan hos en person. Det är svårt att se detta som något annat än stigmatiserande. Det är en lång väg kvar innan stigmatiseringen och diskrimineringen kring hiv är på en nivå som gör det möjligt för personer att öppet kunna leva med sin diagnos.

Sverige har idag ett stort antal nydiagnostiserade personer varje år, men målet i den nationella strategin för hivprevention är att halvera antalet inhemska virusöverföringarna fram till år 2016. Paradoxalt nog menar politikerna att de genom ett minskat bidragsgivande till hivprevention och organisationer som jobbar med detta ska kunna minska antalet nya fall. Det är en logik jag inte förstår.

Staten borde agera tvärtom och prioritera hivprevention, testning och stöd till de som lever med hiv. Särskilt anser jag att man måste säkerställa ett gott bemötande för de som testar sig, och de som testar positivt. Vi måste öka preventionsbidragen, öka kunskapen inom de statliga myndigheterna, men även inom hela befolkningen. Genom att satsa rätt så kommer förhoppningsvis färre personer drabbas och därmed kommer långtgående kostnader för staten att minska.

INGEN person önskar sig hiv! Glöm inte att bakom varje siffra finns en person som lever med diagnosen… Det skulle kunna vara din familjemedlem, livspartner, barn eller vän. VI är alla personer som vill leva ett liv lika fullvärdigt som alla andras.

 

Simon Blom,

Hiv-positiv och suppleant i RFSL:s förbundsstyrelse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s