”Vet ni varför Sighsten alltid är så finklädd? Jo, det är för att han snart ska gå bort”.

Året var 1989. Två år tidigare hade Sighsten Herrgård, svensk modeikon, som förste kände svensk gått ut offentligt och berättat att han hade AIDS. Jag var nyss 13 år fyllda och visste ännu inte riktigt vem jag själv var, eller vem jag skulle komma att älska. Än mindre förstod jag vad HIV och AIDS var, men visst hade jag hört Sighsten-historierna som spreds friskt på skolgårdarna.

Så satt han där i Anslagstavlan på TV i stilig mörk kostym och drog skämtet om sig själv i en reklamfilm från AIDS-jouren. Skrattet fastnade i halsen. AIDS hade fått ett ansikte och inom några månader skulle inte Sighsten vara med oss längre.

Sighsten Herrgård var förvisso inte ensam, HIV hade redan funnits länge i Sverige. Många hade förlorat sina älskade, sina familjemedlemmar och sina vänner. Ofta i det tysta. HIV och AIDS var det ”man inte pratade om”. Det ”skamliga”. Träffen med mannen som förlorade sin livskamrat i AIDS i slutet av 80-talet kommer jag aldrig att glömma. De hade levt åratal i lönndom – partnerns familj visste knappt att han existerade, och gjorde han det så var det som ”vän”. Han fick gå som främling och begrava den han hade levt ett halvt liv tillsammans med.

Nej, Sighsten var inte ensam, men vad han gjorde var att flytta sjukdomen ut ur skuggorna och in i allas våra vardagsrum. Gradvis skulle samhället förändras. Upplysningsarbetet intensifierades, skolinformatörerna blev viktigare, sexualundervisningen förbättrades, reklamfilmerna duggade tätt. Kondomer var inte längre bara ett preventivmedel, utan ett nödvändigt skydd vid sex med en ny partner.

Själv var jag mitt i puberteten och hade precis börjat upptäcka det där med killar. Rädslan efter att ha hört skräckberättelser om bögpesten som spreds i New York övergick i en visshet om att det faktiskt gick att skydda sig. Skönt det. Det fanns så mycket annat att vara skräckslagen inför i puberteten.

Men även om det förebyggande arbetet ökade, så präglades fortfarande lagstiftningen i mångt och mycket av fördomar och rädsla.

1987 fattade räddhågsna politiker beslut om den s k bastuklubbslagen. I sin naivitet och enfald trodde man att man kunde begränsa HIV-spridningen genom att förbjuda offentliga sammankomster eller tillställningar i lokaler som var inredda eller utformade så att de kunde underlätta sexuella förbindelser. Vilket trams! Som om det var den sexuella aktiviteten som var boven och inte huruvida man skyddade sig själv och sin partner? Ändå skulle det dröja ända till 2004 innan lagen kom att upphävas.

Idag kan man fnysa eller skratta (vilket man vill) åt bastuklubbslagen. Men sanningen är att vi har flera exempel även idag där lagstiftning siktar bredvid målet och effekten snarare blir en stigmatisering av den HIV-smittade än ett sätt att stoppa smittan från att spridas.

Ett sådant område som ofta lyfts är den informationsskyldighet den HIV-smittade har gentemot sin sexpartner att berätta om sin sjukdom. Själv har jag tvekat länge i den här frågan. En seriös debatt har också försvårats av återkommande skriverier om olika HIV-män som medvetet haft sex med andra utan att skydda sig. HIV-smittan har skildrats som ett välriktat vapen mot oskyldiga människor. Men detta handlar om ett fåtal oansvariga personer och det kommer tyvärr alltid att finnas de som inte tar ansvar för sina medmänniskor eller till och med vill dem illa. Mot sådana människor biter inte några lagar om informationsskyldighet.

Vi behöver en ny diskussion om informationsskyldigheten. Det är inte bara en plikt att informera, det är också en plikt att informera sig. Sex mellan två personer är inte bara den enes ansvar – det är bådas. Skyddar sig gör man både för sin partners skull och sin egen.

På samma sätt har vi andra lagar och riktlinjer som hellre riktar sig mot vilken grupp man tillhör än vilket riskbeteende man uppvisar. Förekomsten av HIV i gruppen män som har sex med män (MSM) är betydligt högre än hos befolkningen i allmänhet. Och visst är risken större för smitta när två män har sex, men det är inte i själva homosexualiteten risken sitter och det är inte så att viruset hugger lättare på homosexuella eller att risken stannar kvar längre i kroppen efter sex.

Hur kommer det sig då att den man som någon gång i sitt liv har experimenterat och haft sex med en annan man för evigt skall vara avstängd från blodgivning, medan den som haft samlag med en person som utsatts för smittorisk endast ska vänta i tolv månader? Jo, jag vet att nya blodgivningsregler är på väg, men även enligt dem ska jag som lever i ett fast förhållande med en annan man leva i celibat ett år, medan den som friskt raggar nya sexpartners bland det motsatta könet bara behöver vänta i tre månader.

Det förebyggande arbetet i Sverige på 1990- och 2000-talet gav resultat. I förhållande till omvärlden har Sverige haft en långsam och stabil hivspridning. Tack vare nya läkemedel är det allt färre smittade som utvecklar AIDS. Genom allt bättre bromsmediciner går det idag att leva ett långt och fullgott liv med HIV – tack gode gud för det – men det finns mörka orosmoln på himlen.

Sedan ett antal år ökar åter hivspridningen i Sverige. Den är fortfarande störst i gruppen män som har sex med män, men ökar i samtliga grupper. Attitydundersökningar visar att kondomanvändningen minskar bland unga. Det är inte längre självklart att skydda sig. Många drivs av känslan att ”det där drabbar inte mig”. Inget kunde vara farligare.

Vi vet mycket mer idag, ändå är kunskapen hos många, framför allt unga, mindre än tidigare. Därför är det förebyggande arbetet A och O. Här behöver ambitionsnivån höjas väsentligt! Ett tungt ansvar vilar på det offentliga samhället. På hälso- och sjukvård, utbildningsväsende och statliga myndigheter. Ideella organisationer och andra aktörer gör en ovärderlig insats och måste kunna känna ett starkt stöd för sitt arbete.

Lagar är lagar och regler är regler, men HIV sprids mellan människor. Smittan överförs i ett ögonblick där det ofta bara är två personer (eller möjligen några fler) inblandade. Om inte människor har rätt kunskaper, eller ser riskerna, kommer vi heller aldrig kunna minska spridningen. För detta bär vi alla ett ansvar, även Du och jag.

Jag avslutar därför som Sighsten Herrgård gjorde i reklamfilmen: ”Det vi är rädda för, det skämtar vi om. Ta reda på fakta istället”. Länk finns här: http://www.youtube.com/watch?v=B47M-rAafpY

OLOF LAVESSON
Riksdagsledamot (M)


One comment

  1. Pingback: Informationsplikt « Hiv 30 år i Sverige

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s