Året var 1995 och jag var bara 18 år …

… första gången jag gjorde hiv-testet. Jag var i Montevideo, Uruguay, och jag hade fått ett litet slutet kuvert som jag skulle öppna utanför sjukhuset. Jag satte mig i den stora trappan och jag hade bestämt mig för att om det stod positivt så skulle jag hoppa framför en bil på avenyn. Jag ville inte leva med aids.

1997 flyttade jag tillbaka till Sverige och mitt tänk förändrades lite grann, men inte mycket. Hiv och aids var fortfarande förknippat med något skamligt, smutsigt, oförsiktigt. Här var det dessutom kriminellt om man inte berättade.

För några år sedan kom en vän till mig ut som hiv-positiv i offentligheten. Han förändrade min bild helt och hållet. Det går att leva som hiv-positiv. Mina självmordstankar varje gång jag gjorde hiv-testet började försvinna helt.

Nu har jag samtidigt börjat märka av en trend framför allt bland de yngre. Många tror att de är immuna eller så bryr de sig inte helt enkelt. Det blir som en cirkel: ”om inte du bryr dig så gör inte jag heller det”. Detta leder till bland annat till olika epidemier av gonorré och klamydia. Varje gång jag går till Venhälsan så är det fullt med folk och kö. Folk skyddar sig inte.

Att rädslan har försvunnit trots vidriga lagar om skyldighet att berätta är en positiv sak. Men att det även har lett till att folk inte skyddar sig själva och andra är fruktansvärt. Vi måste prata om detta. Vi får inte fortsätta blunda. Använd kondom!

 

Andrés Esteche

Artist och aktivist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s