”Jag ser ett provrör med blod som illustration. HIV-skräcken är total”.

Jag har svaga minnen av rapporteringen på tv-nyheterna. Jag är inte många år men bilden sitter kvar. Jag ser ett provrör med blod som illustration. HIV-skräcken är total. Det talas till och med om att undvika att gå på offentliga toaletter.

I dag kan det verka som att det var för hundra år sedan men det var under min livstid. Vi har lärt oss mycket under resan om HIV, AIDS och hur det smittar. Sjukdomen är fortfarande om givet av myter som stigmatiserar men vi har kommit så långt att du inte blir utstött och isolerad om du skulle vara smittad. Vi har till och med mycket kända personer som vågar berätta om sin status och som fortfarande är aktiva id en svenska offentligheten och mår bra.

Hos en del har det lett till att respekten för sjukdomen blivit så låg att de negligerar att skydda sig. Här om året när jag sist kollade upp statistiken för nyupptäckta fall av HIV var det oroväckande många unga som smittats.

Det finns också ett antal som på grund av smittskyddslagens utformning väljer att inte ta reda på huruvida de är smittade eller inte. För är du smittad träder upplysningsplikten in. Den kan vid en första anblick verka rimlig. Om person A har sexuellt umgänge med person B är det så klart att denne ska berätta om den har HIV.

Å andra sidan finns en verklighet som gör att det är svårt. Många har svårt nog för fumlandet kring kondomen när hettan och passionen styr ögonblicket. Att göra en paus i den stunden för att föra ett samtal om HIV är låt oss säga inte det minsta lättare. Det gör att en och annan inte vill ta reda på sin status. Resultatet är inte att färre smittas. Jag försvarar inte detta beteende, jag konstaterar bara hur flera jag känner resonerar.

HIV/AIDS har gått från att vara en sjukdom som leder till alldeles för tidig död till att vara en sjukdom du kan leva med och leva gott. Det innebär dock inte att det är utan komplikationer. Mediciner ska ätas, biverkningarna kan vara många och sjukdomen gör sig då och då påmind på olika sätt.

Hoppet är att forskningen går framåt så att det som i dag är bromsmediciner kan bli till mediciner som helt kan bota sjukdomen. På vägen dit finns bara en väg för att så få som möjligt ska smittas och det är inforationens väg. Ingen lag kan tvinga en person till ett visst agerande. Däremot kan upplysning, kunskap och information minska riskbeteende och förhoppningsvis kan antalet nyupptäckta fall minimeras, helst försvinna helt.

RFSL, RFSU med flera gör enorma insatser men vi måste bli fler som gör mer och resurserna till upplysning får inte minska bara för att vi har bromsmediciner. Arbetet är inte klart förrän sjukdomen är utrotad dels här hemma men också i andra delar av världen där sjukdomens konsekvenser om den fortsatt får härja får och redan har samhällsomstörtande konsekvenser.

Frederick Federley

Riksdagsledamot, Centerpartiet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s