Marinerad i aidsskräck

Jag jobbade på Åhléns, av alla djävla ställen tidigt åttiotal. Mina arbetskamrater var främst medelålders kvinnor som trätte sinsemellan och så var det gamla Åke, som luktade kröken redan på förmiddagen, Jacob från Sri Lanka och så jag, Hedström sexton år.

Första dagarna märkte jag att det fanns en massa osagt som ville ut och så småningom tog Irene, en rökskadad snäll tanta bladet från munnen och förklarade att jag borde akta mig för Jacob, eller i alla fall inte lyssna för mycket på hans prat.

Jacob var kanske tjugotvå-tjugotre, och söt som smultron. Jag visste naturligtvis någonstans att jag var bög men vågade inte tänka tanken fullt ut, än mindre berätta det för någon.  Man dog om man var bög. Man kunde till och med dö om man pratade med bögar. Eller om bögar. Om man bara tänkte bögiga tankar.

Jag var så förskräckligt rädd. Så rädd. Om jag då vetat vad jag nu genom åren har fått inbankat i mig så hade jag kanske haft en hyfsat normal ungdom. Men den stal den djävla okunskapen och aids-skräcken från mig! Damn you, djävla rädsla! Må satan taga dig – förbannade okunskap! Man trumpetade hellre ut att det drabbade bögar än hur det smittade! Jag är marinerad i aidsskräck!

Jacob hade svartsvartsvart skägg , snaggat lika svart hår och vackra bruna ögon. Han rörde försiktigt mina händer när han berättade saker. Om hur vackert det var i Sitges där alla män gick hand i hand. Och hur de kysstes helt ogenerat. Att vi borde ses någon kväll och se en film. Att han bodde inneboende hos en äldre man som färgade sina mustascher. På Sibyllegatan. Att han ofta var ensam. Han hade nya VÄLDIGT intressanta saker att berätta varje lunchrast. Jag satt som förtrollad. Tanterna tittade menande på mig och på varandra över kaffemuggarna.

Och jag blev naturligtvis väldigt, väldigt kär! Inte blev det bättre av att han en dag drog in mig på personalmuggen och försökte kyssa mig. Jag lyckades avstyra alltsammans med lite stressat skämtande om blablabla .

Jag skämdes över att jag inte kunde trycka tillbaka alltihop och återgå till könlös barndom. Jag ville inte dö! Jag ville inte bli kär! Jag skulle vara ensam hela livet!

Kuken började säga fjong. Och ofta! Fjong, fjong, fjong!

Jag hade visserligen ganska nyligen upptäckt självbefläckandets diskreta charm men nu ville snorren ut och leka lite på allvar!

Allt tjat gav resultat. Snart satt jag hemma hos Jacob. Mannen med mustascherna var ute på resa nånstans så vi var ensamma. Det var en vacker sommarkväll och solen sken rosarött genom östermalmsvåningen. Jag satt i soffan och pladdrade nervöst efter att ha gått igenom skivsamlingen och böckerna för att hitta något att pladdra nervöst om. Jacob hade kokat kaffe på det sätt man gör på Sri Lanka – med en förskräcklig massa sump men det spelade ingen roll för han smekte sig över mig nästan ögonblickligen och kysste mig länge, länge så jag blev helt såsig i plytet. Det spelar ingen roll, tänkte jag. Det spelar ingen roll om jag dör efter det här. Det var helt underbart. Fjong, fjong, fjong!
Efter en stund gick det för långt dock. Plötsligt fick jag en rejäl kuk daskad i ansiktet. Då tog rationaliteten över igen. Jag mumlade att jag måste springa innan sista tåget gick och jag vräkte Jacob åt sidan. Jag minns inte vad han sa när jag stoppade fötterna i mina loafers och slängde på mig jackan och sprang därifrån. Men han lät förvånad.

Hela resan hem var jag övertygad om att jag hade fått aids! Och det var min tunga hemlighet i två otestade år.

Jag önskar att jag kunde säga, som flera här på bloggen att jag inte brytt mig om HIV-status. Men sanningen är att jag dragit som ett skållat troll om en dejt visat sig vara HIV-positiv. Det har hänt tre gånger och jag skäms naturligtvis. Fina killar som varit ärliga mot mig. Som är så mycket mer än sin status. Jag har inte vågat. Jag har varit så skräckslagen att jag, under en lång period i mitt liv inte ens vågade testa mig själv. Och genom det kunde jag ha varit en rejäl smittrisk!

Jag är en coward!

Jacob och jag arbetade ihop i två veckor till. Sen började jag på ett musikförlag. Vi stötte ihop i slutet av nittiotalet. Hans kille var en bekant till en bekant och vi hamnade på samma fest. Jacob dog 2002 men inte av aids eller HIV-relaterade grunkor. Hans kille ser jag ibland på söders gator. Vi är äldre och nickar igenkännande på det där viset bögar med
hyfs gör.

Richard
Hedström

Gammal aktivistpugga

2 comments

  1. Liselotte Frejdig

    Väldigt fint skrivet! Minns när jag var yngre, mina föräldrar kunde inte ens ta ordet homosexuell i sin mun. Det hette att dom ’tillhörde klubben’. En av mina killkompisars pappa ägde en resturang i Gamla Stan o en av servitörerna var ärkefjolla o mina förälrar varnade mig: -Passa dig för honom! Han tillhör klubben! Jag svarade i min barnsliga oskuld: -Varför skulle jag vara rädd för honom? -Såna där gör dumma saker med barn! Sånt vet man när man är vuxen! Sanningen var att jag gillade honom. Han hade mycket roligt o spännande att berätta. T.ex. när han såg Evert Taube i udda strumpor.. Han var en de första jag kom ut för o hans kommentar var: -Det har jag vetat hela tiden, lilla vän. Det var därför du fick vara i fred. Sen blinkade han med ena ögat. Två veckor senare dog han. R.I.P.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s