Sex. Det är ju detta det handlar om.

Det är detta som gjort att hiv aldrig har varit en infektion bland andra. Och det har också färgat hela den politiska diskussionen om hiv.

Det finns en tydlig (om än outtalad) norm om hur enskilda sjukdomar ska diskuteras i politiska sammanhang. Saklighet är ledordet. En svensk politiker ska vara saklig och nykter i sin syn på vårdstrukturer, forskning och kliniska frågor.

Den här attityden är oftast bra – men den kan också skapa ett oerhört avstånd till den verklighet som människor lever i. Och den kan också skapa en bedräglig tystnad om vilka värderingar som får styra politiken.

Som till exempel när en ny sjukdom sprids bland män som har sex. Med varandra.

Då tvingas staten förhålla sig till något som tillhör varje människas allra mest privata sfär – sexlivet. I ett sådant läge är det avgörande vilka värderingar om sexualitet som politikerna utgår från.

Den nya sjukdomen tvingade alltså fram en ny sorts diskussion på 1980-talet om att homo- och bisexuella inte bara finns, utan också har sex. Men resultatet blev inte alltid vackert.

Mötet mellan samhällets panikstämningar och folkhemmets sociala ingenjörskonst ledde fram till storsatsningar på hivprevention, men också till västvärldens kanske hårdaste smittskyddslag och rena morallagar som förbudet mot bastuklubbar. Bastuklubbslagen fick vi leva med ända till 2004, och även när den slopades fanns det röster som ville behålla den.

Hur kunde detta hända? Självklart därför att det inte handlade om vilket slags sex som helst, utan om en sjukdom vars främsta smittvägar på svensk mark varit sex mellan män. Det tål att tänka på att det bara ligger tre år mellan slopandet av sjukdomsstämpeln på homosexualitet 1979 och att det första svenska aids-fallet diagnostiserades 1982. Det var många fördomar som fick styra reaktionerna när hiv kom till Sverige och visade sig spridas bland män som har sex med män.

Vad behöver vi tänka på inför framtiden, när vi kan titta tillbaka på 30 års hivarbete i Sverige? Två saker vill jag lyfta fram här.

Den första är att hivfrågan måste kopplas samman med frågan om människors lika rättigheter. Det finns gott om mörkerkrafter som mer än gärna använder hiv som slagträ för att angripa homosexuella, afrikaner, narkotikamissbrukare eller andra.

Den andra är att man inte i missriktad välvilja ska osynliggöra var smittan är mest närvarande, och i stället vända sig till en diffus ”allmänhet”. (Den ”allmänheten” brukar då oftast förutsättas bestå av svenskfödda som lever heterosexuellt och inte använder droger.)

Visst finns hiv överallt och kan påverka ditt liv oavsett hur du lever, med vem du har sex, vart du reser eller var du är född. Men år efter år fortsätter den sexuella smittspridningen på svensk mark att vara ojämförligt störst bland män som har sex med män.

Så ser verkligheten ut. Det måste vi fortsätta tala om. Det måste politiker, ur alla läger, påminnas om. Och därför är det så viktigt att gruppen män som har sex med män fortsätter att finnas i fokus för den svenska hivpreventionen.

Martin Andreasson (FP)

Riksdagsledamot 2002–06 och 2012, tidigare vice förbundsordförande i RFSL

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s