”När Washingtons gaykör tar plats på scenen blir jag förflyttad till åren i slutet av 1980-talet när jag hade fått min hivdiagnos och den dödsdom som det innebar vid denna tid”

Den långa inledningsceremonin gör mig berörd till tårar när skådespelerskan Sharon Stone delar ut Elizabeth Taylors hederspris till två iranska läkare som suttit i fängslade av den iranska regimen för sitt engagemang för människor med hiv. När de beskriver sin kamp och ensamhet i fängelset kan man inte undgå att kanske lite förstå den ensamhet, utsatthet och övergivenhet som de kände. Nu står de på scenen ödmjuka och tacksamma för sitt hederspris och det beskriver den kamp som många gjort och gör i sitt engagemang för hiv.

När Washingtons gaykör tar plats på scenen blir jag förflyttad till åren i slutet av 1980-talet när jag hade fått min hivdiagnos och den dödsdom som det innebar vid denna tid. I en tid utan medicinsk behandling. Här står dessa sjungande män, många med grånande tinningar och de har som jag mist många vänner genom hiv. När jag hör deras vackra körsång sköljer det en massa lagrade minnen och känslor genom hela mig. Så mycket sorg och förluster som finns i mig från ett långt liv med hiv. Musiken är ett fantastiskt filter som plockar fram det som bär på men som vi inte alltid orkar sätta ord på.

Hiv sätter strålkastarljus på frågor som handlar om frånvaron av mänskliga rättigheter, fördomar, okunskap och vår rädsla för det som är annorlunda. På världskonferens blandas människor från skilda kulturer, etnisk bakgrund, sexuell läggning. Hiv skär igenom allt som är mänskliga uttryck men visar också utsattheten för många marginaliserade människor i samhället och världen. Hiv har tvingat oss att tala om rätten till människors olikhet och rätten att få vara de människor vi är, fullt ut. Detta hade vi behövt gjort även om denna sjukdom inte hade visat sig för trettio år sedan.

Att leva med hiv är en väl integrerad del av mig idag, det är jag. Jag kan t o m se att det finns bra saker med att ha levt med denna sjukdom inte minst att få vara en engagerad person. Filmaren Staffan Hildebrand som gjorde en av filmerna till öppningsceremonin och som håller på att göra en dokumentär film om mig sätter mikrofonen framför mig och frågar om jag ser mig som aktivist. Mitt svar är glasklart, javisst är jag det! Jag är stolt att jag är en öppen gay man som lever med hiv. Jag har alltid trott på öppenheten för den är det som ger oss oceaner av möjligheter. Det finns en hoppfull ton i de seminarier jag besöker om att vi tillsammans genom att integrera forskning och kunskap om hiv ska hitta sjukdomens lösning. Inte minst tillsammans med oss som lever med sjukdomen som en viktig del. Under dessa dagar blir det så övertydligt att kriminaliseringen av hiv måste bort och den tonen ljuder högt i seminariernas innehåll och i diskussioner bland oss deltagare. Bort med kriminaliseringen av hiv först då kommer flera människor våga vara öppna med sin livssituation. Hiv är en sjukdom inte ett brott!

Steve Sjöquist

Hivaktivist och deltagare på världaidskonferensen i Washington 2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s