Äckelblickarna

När jag skriver den här texten är det sista dagen av Almedalsveckan 2012 och tröttheten värker i kroppen. Som alla år en vecka av möten med engagerade människor som ger energi och glädje. Men som varje år kommer också andra känslor när jag går iland i Visby.

Minnet av sommaren när jag var 16 och reste till Gotland på cykelsemester med några kompisar. Känslan av att vara fri, nästan vuxen. När de flesta ville stanna på stranden vid Slite bestämde jag och en kille oss för att åka tvärs över ön till Kneippbyn. Medan tandemcykeln rusade fram på småvägarna sjöng vi och pratade om livet efter sommarlovet. Vad skulle vi göra av all vår tid och energi? Och vilka ville vi vara och bli?

Vi höll kontakten något år, umgicks ganska intensivt främst på hans initiativ och jag tyckte om det. Mer än jag vågade erkänna. Men som med många ungdomsvänner rann det ut i sanden och vi tappade kontakten.

Flera år senare träffade jag några från cykelgänget av en slump. När jag frågade vad som hänt med min tandemkompanjon fällde de alla ner blicken. Blickar som fylldes av en blandning av saknad och skam. Hos en av killarna genuint äckel.

Han hade träffat en man, en brandman. Förmodligen den första man han haft sex med. Det var inget han delade med någon. Inte förrän han blev sjuk. Sjuk och tvinade bort snabbt på sjukhus. Sjuk och dog. Sjuk i AIDS sa de. ”Du vet, sjuk i det där som bögarna får”, fyllde killen med äckelblicken i.

Det blev tyst en stund. Sen korta fragment om hans begravning med vacker sång. Men jag hörde inte längre. För i mig rasade paniken. Paniken hos en som redan brottades med sin komma-ut-ångest varje dag. Var jag tvungen att välja mellan att leva ensam eller dö?

Jag läste allt om HIV och AIDS efter den kvällen. Säkert för mycket. Med all fakta fick jag beskrivningarna av sjukdomens helvete. Äckelblickarna, de dubbla begravningarna, biverkningarna från preparaten innan bromsmedicinerna fanns, plågorna av följdsjukdomarna, dödsångesten, raseriet och självhatet. Men där fanns också berättelserna om lust och intimitet som inte fann någon annanstans.

Ibland kan jag tänka att min tandemkompis gav mig en gåva. Jag vet att det är förmätet. Men det är så det känns. Han gav mig motivation att ta mig rätten till ett liv på mina villkor. Så varje år under Pride när ballongerna flyger mot himlen under regnbågsblocket är det främst honom jag tänker på när tårarna rinner. De rinner av sorg, men ännu mer av ilska.

För det är ovärdigt att unga fortfarande inte vet hur HIV funkar, att de tror att medicinerna botar helt och vaggas in i tron att lagen skyddar dem. Det är ovärdigt när sexualundervisningen år ut och år in fortsätter att vara undermålig och samhället inte satsar på att nå den grupp som har störst risk att smittas. Och det är ovärdigt när regering efter regering vänder sina äckelblickar mot de som lever med HIV och säger: ”Det är du som är den skyldige. Det är från dig vi ska skydda oss. Det är på dig bördan ligger”.

Claes Nyberg
F.d Ordförande Stockholm Pride i 2009 och tidigare ledamot i RFSLs förbundsstyrelse

6 comments

  1. Per Persson

    Det är även ovärdigt när åklagarmyndigheterna inte försöker stoppa en person som verkar ha för avsikt att sprida sin smitta vidare.

    En tjejkompis blev smittad av en kille hon var ihop med. Hon ville att han skulle använda kondom, men han skyllde på att kondomer var obekväma och gjorde ont. Vi har sett att han på nätet söker nya tjejer att infektera och visat detta för polisen, men åklagaren valde att lägga ned ärendet.

    • hivisverige

      Hej

      Om du läser under menyvalet UNAIDS vill du se att det som RFSL och RFSL Ungdom ställer sig bakom är FN:s organ för hiv/ aids frågor UNAIDS rekommendation som säger att “den som vet om sin status, medvetet försöker att överföra viruset till någon annan och lyckats med detta” ska kunna åtalas och dömas. Informationsplikten lägger ansvaret idag på den som har viruset, inte på båda parter. Informationsplikten gäller uteslutande för den som bär på viruset och inte den som “inte vet om sin status”. Det gör att lagen lägger ansvaret för att praktisera säkrare sex på den som är hivpositiv och inte på båda parter. I Sverige kan du dömas till fängelse även om du använt kondom, även om sexet var ömsesidigt och utan tvång, även om risken för överförning var minimal, och även om man inte försökte att överföra viruset (du till exempel inte var medveten om din egen status).

      Informationsplikten lägger vikt på vad som sägs, inte vad som faktisk görs. Man kan säga vad man vill, det som faktisk bidrar till att begränsa spridningen av viruset är kondomanvändande – inte vad du säger i möte med en partner. Vi önskar fokus på vad som görs, inte vad som sägs – och därför menar vi också att UNAIDS rekommendation är en enkel princip att reglera inom svensk lagstiftning.

      Läs gärna följande rapport: http://www.hivlawcommission.org/ I rapporten finns det massor med förslag på hur lagstiftningen kan ändras till det bättre för hivpreventionen 🙂

  2. Oscar Solberger

    Bra stark artikel. Mycket välskrivet om ett viktigt ämne. En fråga om ett uttryck du använde i texten, jag blottar min okunskap och kanske dumhet, men vad menas med ”de dubbla begravningarna”?

  3. Claes Nyberg

    Det var, och är fortfarande, inte ovanligt att personer som dör i AIDS inte accepteras av sin familj. Så för många höll vänner och partner en begravning eller ceremoni, och sedan höll familjen sedan sin där fakta om den dödes liv och smitta förtegs. Eller så tvingades partner och vänner sitta längst bak. Inte sällan hade man i USA fester sedan i vänkretsen för att hylla livet, vilket behövdes för att alla själva skulle fortsätta orka leva ett helt liv. Det finns dokumenterat i flera filmer.

  4. Carita Liljendahl

    Fint skrivet! Kom in här av en slump, så som man ofta brukar på bloggar man inte känner till från förut.
    Skriver relationsromaner och allt som har med människors kärlek till varandra (oavsett kön) intresserar mig. Har snart skrivit tre böcker och i den andra kom homosexuelle Lucas med. I den tredje boken som är på gång utvecklas han förhållande med chefen Adrian, som i sin tur inte riktigt vet om han är bisexuell eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s