”Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år”
Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år. ”Deportera alla smittade till Gotland.” ”Tatuera de sjuka så att man ser vilka de är.” ”En fjärdedel av befolkningen kommer att dö inom 10 år .” Ungefär så såg rubrikerna ut och inte tänkte jag komma ut nu inte. Jag kanske dör bara jag säger att jag är bög. Ingen visste hur sjukdomen smittade. Jag flyttade aldrig till Stockholm den hösten och de enda homosexuella förebilder som fanns de kommande åren var de som dog i AIDS. Det var en sorglig tid och en skräckfylld tid. Det var förfärligt!
Idag känner jag flera som lever med HIV och jag känner många som begravt sina vänner som dött i AIDS. Tiden då vi får begrava många av våra vänner för att de dött i AIDS kommer nog inte tillbaka, men det är allvarligt att så många fortfarande får viruset överfört och att så många inte verkar bry sig. Visserligen kan man idag leva ett bra liv som hivpositiv och risken att dö i AIDS är i Sverige, liksom i andra länder där det finns tillgång till behandling, mycket liten, men det behövs ändå viktiga insatser för att minska överföringarna av viruset.
Ett av problemen för att minska spridningen är informationsplikten, som innebär att den som har kännedom om att den är hiv-positiv måste tala om för den man vill ha sex med att man är det. På grund av informationsplikten, låter många bli att testa sig. Man vill inte veta om man bär på viruset eller inte, man vill helt enkelt inte bli den som hela ansvaret läggs på i ett sexuellt möte. Det här är inte rätt, informationsplikten sänder ut fel signaler. Ansvaret bör vara bådas i en situation när man vill ha sex – ingen annan kan ta ansvar för att du inte få viruset överfört. Alla har ansvar för sin egen sexuella hälsa och för att praktisera säkrare sex. Informationsplikten måste bort eftersom den är kontraproduktiv. Det ska jag verka för.
Den grupp där viruset är mest förekommande i Sverige är i gruppen män som har sex med män. För att förhindra att fler drabbas så måste fler insatser riktas till denna grupp. Idag är direktiven från staten alltför otydliga och påsen med pengar för liten. I min roll som politiker kommer jag att verka för att mer pengar riktas dit de gör störst nytta.
Varje år under Stockholm Pride så hålls en minnesstund över de som dött i AIDS. Någon håller tal och sedan sjungs ”Ovan regnbågen”. Det sker på lördagen efter paraden och det är ett fint och stämningsfullt tillfälle att minnas. På senare år så är det färre och färre som stannar upp, lyssnar på talet och reflekterar över en fasansfull sjukdom. Jag önskar att det i år inte blir så, jag önskar att också du deltar, jag önskar att det blir en så värdig stund som möjligt. Imorgon kanske du eller någon du känner har fått viruset överfört.
Mats Nordström,
ordförande Stockholm Pride 2001 och 1:e vice ordförande HBT-Liberaler
Hiv 30 år i Sverige 
Hur bör lagen formuleras för att ansvaret skall ligga på båda?
Hej
Om du läser under menyvalet UNAIDS vill du se att det som RFSL och RFSL Ungdom ställer sig bakom är FN:s organ för hiv/ aids frågor UNAIDS rekommendation som säger att ”den som vet om sin status, medvetet försöker att överföra viruset till någon annan och lyckats med detta” ska kunna åtalas och dömas. Informationsplikten lägger ansvaret idag på den som har viruset, inte på båda parter. Informationsplikten gäller uteslutande för den som bär på viruset och inte den som ”inte vet om sin status”. Det gör att lagen lägger ansvaret för att praktisera säkrare sex på den som är hivpositiv och inte på båda parter. I Sverige kan du dömas till fängelse även om du använt kondom, även om sexet var ömsesidigt och utan tvång, även om risken för överförning var minimal, och även om man inte försökte att överföra viruset (du till exempel inte var medveten om din egen status).
Informationsplikten lägger vikt på vad som sägs, inte vad som faktisk görs. Man kan säga vad man vill, det som faktisk bidrar till att begränsa spridningen av viruset är kondomanvändande – inte vad du säger i möte med en partner. Vi önskar fokus på vad som görs, inte vad som sägs – och därför menar vi också att UNAIDS rekommendation är en enkel princip att reglera inom svensk lagstiftning.
Läs gärna följande rapport: http://www.hivlawcommission.org/ I rapporten finns det massor med förslag på hur lagstiftningen kan ändras till det bättre för hivpreventionen 🙂