En semester i Sitges

I sommar har jag varit på en skön semester i Sitges, som är en fin liten stad vid Medelhavets kust. Sitges var också en av de första platserna jag reste till när jag kom ut för ganska länge sedan. Jag minns det så väl, jag hade precis kommit ut och kände ingen i den Stockholmska bög-världen. Men under den kalla och regniga våren lärde jag känna Stefan och Erik, ett bögpar som blev mina goda vänner. Det var en kall vår i Stockholm, och de frågade om jag inte ville resa iväg med dem till Sitges – det skulle bli min allra första bögresa!

I slutet av juni flög vi ner till Barcelona, och från flygplatsen tog vi lokalbussen till Sitges och checkade in på vårt lilla hotell. Samma kväll var vi ute på stan, och hittade snabbt en liten bar i en trång gränd som blev vårt stamställe. Barägaren hette Carlos. Han var rolig, bemannade baren, flirtade med kunderna och rensade borden samtidigt. Det var en fantastisk resa. Mina nyfunna vänner var roliga att hänga med, och hade varit ”ute” betydligt längre än jag – så jag lärde mig en hel del. Under resans gång blev nära vänner; vi var ute och käkade på olika restauranger, och vi hängde med bartendern Carlos på vårt stamställe. Stefan och Erik visade mig också Sitges Art Deco byggnader, Barcelona nattliv och Geronas medeltida stadsmurar. Jag älskade allt som de visade mig, och det var de första stegen in i bögvärlden för mig.

Efter en tid så blir det som det blir ibland; mina kompisar och jag förlorade kontakten. Det fanns inget speciellt skäl, det liksom bara rann ut i sanden – och det här var ju före både Facebook och Internet! I somras var jag som sagt tillbaka i Sitges igen, och på en bar träffade jag Stefan som jag inte sett på säkert 20 år. Han berättade att hans pojkvän Erik var död. Han hade dött bara ett par år efter vår gemensamma resa till Sitges. Hela sjukdomsförloppet hade gått väldigt fort. Det fanns inga bromsmediciner då, och sjukhusen visste inte så mycket om hiv och aids – förutom rädsla och fördomar. Erik hade dött i ett kalt sjukhusrum, och sjukhuspersonalen var så rädda att de hade handskar och munskydd på sig hela tiden. Som tur är var behövde Erik bara vara några veckor på sjukhuset innan han dog.

Eriks historia är inte ovanlig från det som vi minns som ”pest-åren”, på 80-talet och början av 90-talet. Så många av våra vänner dog i aids att vi ibland kände oss skyldiga för att ha överlevt. Det är först nu som vi vet vad AIDS är, att den orsakads av HIV, och hur vi kan skydda oss själva genom säkrare sex. Till skillnad från idag när medicin kan hålla viruset under kontroll på obestämd tid, fanns ingen bot och nästan ingen behandling. Att testa positivt var som en dödsdom, varför skulle man då vilja ta reda på om man var positiv? Kvinnor, barn och personer som smittats genom blodtransfusioner kallades för ”oskyldiga offer”. Bögar, och det var underförstått, fick bara det vi förtjänade. Under dessa hemska år fanns det så många som Erik. De som dog var vänner, älskare, arbetskamrater och bekanta. Människor vi kände, människor vi inte kände. De var vi. Det var överväldigande – de var så unga. Och det är så jag minns min vän Erik – som skulle varit nästan 50 år nu om han hade fått leva. Så på lördag, när Stockholm Pride släpper ballongerna mot himlen för att vi ska minnas de som inte längre finns bland oss – då kommer jag att tänka på Erik, när tårarna rinner nerför mina kinder.

Håkan Steenberg

f.d Stockholm Pride ordförande och nuvarande förbundskassör i RFSL

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s