Under de första åren fanns det EN modig människa…

ILGA avhöll sin världskonferens 1982 i USA. Jag var där tillsammans med några andra RFSL-are. Vi hade väl redan då hört talas lite smått om en mystisk sjukdom som främst drabbade homosexuella män men det var egentligen först där i USA som vi började förstå vidden av det som kallades bög-cancern eller bög-pesten. Jag kan fortfarande minnas den tryckta stämning som vilade över oss på ett hotellrum i Washington när vi försökte förstå vidden av det som komma skulle.

Väl hemma igen började diskussionerna om hur vi skulle agera ur ett förebyggande perspektiv för att så få som möjligt skulle drabbas – någon medicin fanns än så länge inte i sikte. I ett sånt läge var det egentligen endast information och upplysning som gällde och ganska snart formulerades ”slagorden” om att alltid använda kondom.

Visserligen hade vi inga större förhoppningar om att ansvariga myndigheter skulle agera kraftfullt – det var ju endast tre år sedan som Socialstyrelsen avskaffade sjukdomsklassifikationen och de herrar som dessförinnan fördröjt friskförklaringen fanns bland dem som skulle ansvara för att minska smittspridningen.

Och vad gjorde då myndigheterna? Jo, man inventerade sjukhusens möjligheter att ta hand om alla som man trodde skulle dö av aids (eller HTLV-III som man talade om då). Och på den punkten kunde man lämna lugnande besked – sjukhusen hade tillräcklig kapacitet.

Så småningom insåg dock även regeringen att det var nödvändigt med kraftfulla åtgärder från samhällets sida, nu drabbades inte bara bögarna utan även ”vanligt folk”. I täten för alla åtgärder gick en socialminister som mer trodde på repressiva åtgärder än attitydpåverkande åtgärder för att sprida budskapet om säkrare sex. När RFSL 1986 ordnade den första expertkonferensen om AIDS hölls öppningsanförandet av nämnda minister som då tog starkt avstånd från kravet på att man skulle kunna HIV-testa sig anonymt. För hur skulle samhället kunna skydda sig om man inte visste vem det var som testat sig och var HIV-positiv?

Året efter var det dags för nästa åtgärd – införandet av den så kallade bastuklubbslagen. Med allra största brådska, utan sedvanlig utredning och remissförfarande, drevs förbudet igenom i riksdagen. Den heterosexuella allmänheten kunde andas ut – promiskuösa bögar kunde inte längre ha anonymt sex. Trodde man. Men som vanligt växte det fram alternativa mötesformer och bastuklubbsförbudet – unikt i världen – blev verkningslöst.

Under de här första åren fanns det EN modig människa som förstod att förbud inte hjälpte. Statsepidemiologen Margareta Böttiger vid dåvarande Statens Bakteriologiska Laboratorium var den som stödde den socialpsykologiska verksamhet som RFSL påbörjade. Den innefattade telefonrådgivning två kvällar i veckan på Södersjukhuset (tillsammans med RFSL:s läkargrupp, det som senare blev Venhälsan) men också andra former av stöd och möjligheter att nå ut med riktad information till gruppen män som har sex med män.

Genom de här tidiga insatserna blev det ingen ”aids-epidemi” i Sverige av bevarad omfattning. Även om varje enskilt sjukdomsfall innebär en personlig tragedi kan vi ändå konstatera att det vi gjorde under tidigt 80-talet har haft stor betydelse för dagens situation.

Stig-Åke Petersson,

förbundsordförande för RFSL 1972-1973 och 1984-1988

2 comments

  1. Claes Nyberg

    En viktig del av historien som sätter fingret på att det är de tidiga preventiva insatserna av en snabbfotat HBTQ-rörelse som gav resultat. Inte de repressiva lagar som alltjämt gäller i Sverige.

  2. Pingback: Jonas Gardell visar varför diskursanalysen behövs | Linneas språkblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s