”Om han är oskyldig vad gör det oss alla andra till?”

När jag vågade ta steget och komma ut inför min syster var hennes första reaktion, ”Akta dig så att du inte får hiv”. Nu är det 11 år sen. Fortfarande 30 år efter att hiv kom till Sverige förknippar ens omgivning viruset direkt med att vara homosexuell. Det var klart jobbigt att känna oro istället för glädje över att berätta en så viktig sak som vem jag älskar.

Många med mig har under tre oktobermåndagar följt Jonas Gardells intensivt gripande drama Torka aldrig tårar utan handskar. TV-serien får oss att förstå hur det var att leva i Stockholm när aidsepidemin bröt ut. Det är en viktig historia om vanliga människor som försöker leva sina liv. I en scen läser Paul i tidningen att nu har en ”oskyldig” drabbats genom blodtransfusion. Pauls kommentar blir ”om han är oskyldig vad gör det oss alla andra till?”

Jag tillhör 80-talisterna som inte minns skräckpropagandan som spreds från allmänheten, politiker och myndigheter under mina första levnadsår. Den spädde på rädslan, och ökade det stigma som redan var starkt kring homosexualitet, som bara några år tidigare hade slutat stämplas som en sjukdom. Med hiv-skräcken följde panikåtgärder om att tvångsisolera hivpositiva på öar, för att hållas avskilda från kontakt med yttervärlden. Förslagen blev inte verklighet. Det har blivit bättre men stigman och rädslan finns fortfarande där.

Ett hivbesked är inte längre en dödsdom. I dag finns effektiva bromsmediciner där risken för överföring är extremt liten. Vid effektiv behandling är värdena i det närmaste omätbara. I Sverige bedöms inte heller människor som lever med hiv får en minskad livslängd.

Samtidigt är Sverige ett av de länder i världen som dömer allra flest personer med hiv till fängelse. Även när hiv inte överförs utdöms långvariga straff. Situationen uppmärksammas i omvärlden. Senast i somras när jag deltog vid Internationella Aidskonferensen i Washington DC pekades Sverige ut som ett dåligt exempel på hur lagtillämpning riskerar att motverka preventivt arbete.

Domstolarnas sätt att hantera denna fråga innebär dels att stigmat förstärks men också att den rättsosäkra situationen som personer som lever med hiv utsätts för är orimlig och orättfärdig. Okunskapen om hiv är fortfarande stor i samhället. Därför måste rättsväsendet utbildas men även kommande generationer få den information som de behöver. Ingen ska pekas ut som skyldig, Paul!

 

Petter Forkstam

Vice förbundsordförande RFSU

3 comments

  1. Pyspunka

    Torka aldrig tårar utan handskar är helt fantastisk. Det ger oss en inblick i hur människor har levt i Sverige, i nutid. Jag jobbade själv i vården då de första ”fallen” kom. Det är så lätt att sitta i efterhand och vara klok. Men vi visste inte bättre. Visste inte hur smittsamt viruset var. Med facit i handen var vården och hela debatten överdriven. Men vad skulle vi gjort? Utsatt personal för fara eller risk att smittas av något som vi inte visste vad det var och hur det smittade? På samma sätt kan man inte anklaga homosexuella för att de smittats. Hur skulle de vetat? Ingen visste riktigt.

    Idag är det en annan sak. Idag vet vi. Alla patienter behandlas lika. Alla patienter är ”smittade”, dvs personalen ska ha såna rutiner som gör att de inte utsätter sig själva för att smittas av blodsmitta. Det är handskar och förkläde vid all provtagning. Idag vet vi ju hur viruset smittas. Jag kan ärligt säga att jag tycker att den som utsätter sig själv för risk, genom att dela kanyler eller ha oskyddad sex, får skylla sig själv. Då är man ”skyldig” till sin smitta. Till skillnad från den som smittas genom blodtransfusion (vilket jag inte tror kan hända i dag), de är verkligen ”oskyldiga” eftersom de inte haft något riskbeteende utan varit tvungna att lita på vården då de fått blod.

    Du skriver att ett hiv besked inte är en dödsdom. Att det finns bromsmediciner och att man som smittad inte behöver få en minskad livslängd. Jag håller med dig men blir samtidigt lite rädd över den lite nonchalanta inställning som det låter som att du har. Menar du att man inte ska vara försiktig och rädd för att bli smittad?

    • Petter Forkstam

      Min poäng är att stigmat runt hiv måste minskas genom att utbildningsinsatser sätts in för att få till en välfungerande hivprevention. Problemet är att okunskapen om hiv fortfarande i dag är ofantligt stor. Givetvis är även min målsättning att ingen ska få hiv men i dag är mörkertalet som lever med hiv stort för att vanliga människor drar sig från att testa sig. Rädsla och stigma minskas genom kunskap och utbildning. Dels genom utbildningsinsatser för rättsväsendet (som dömer människor som lever med hiv på felaktiga, förlegade grunder), dels genom ökade anslag till hiv prevention för grupper som löper större risk att få hiv, exempelvis män som har sex med män.

  2. Fnysrunka

    ;Märklig människosyn från ”Pyspunka” som skriver; Jag kan ärligt säga att jag tycker att den som utsätter sig själv för risk, genom att dela kanyler eller ha oskyddad sex, får skylla sig själv, trots att människan påstår sig ha jobbat med hiv/aids. Det är lätt att bara kläcka ur sig saker utan att försöka förstå olika sammanhang och vad dessa kan bero på. Trist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s