”För mig har identifikationsnivån varit total, parallellerna uppenbara: jag var en ung kille som flydde en mindre ort, hamnade i Stockholm – och livet vändes upp och ned”.

Många är vi som under de senaste veckorna följt Jonas Gardells djupt berörande Torka aldrig tårar utan handskar. Det som många år saknat ansikten, och mötts med oförståelse, blir plötsligt lätt att förstå. Vi är skyldig Jonas många tack för hur han beskriver ett trauma i vår rörelse och i många av våra liv.

Foto: Linnea Ornstein

För mig har identifikationsnivån varit total, parallellerna uppenbara: jag var en ung kille som flydde en mindre ort, hamnade i Stockholm – och livet vändes upp och ned. Jag lämnade hemstaden Jönköping för gott när jag var nitton, och kom till en stad som förändrade mig. Jag fick nya vänner, nya vanor, nya kärlekar och livet var plötsligt inte längre sig likt. Jag firade till och med min första jul borta från familjen.

Men livet blev annorlunda av helt andra anledningar. Jag hittade ett nytt liv som var mer än jag någonsin vågat drömma om, och som dag efter dag överraskar mig. Men vägen hade lika gärna kunna varit en väg i plågor och stigmatisering. Jag ser hur karaktärer som Paul, Benjamin och Rasmus är personer jag har runtom mig. Jag tänker inte bara ”det hade kunnat vara jag” – jag vet att det hade varit jag. För så slog det. Det hade varit jag, mina vänner, mina bekanta och mina ex som hade lämnats att dö i ensamma sjukhusrum.

Saker normaliseras fort, precis som vi idag är vana vid att hiv inte är något man pratar om, blev det ju på åttiotalet såklart normalt att nästan bara prata om just det. Tider förändras onekligen. I hbtq-rörelsen vet vi dock att viruset inte gjort det.

Fortfarande lever tusentals människor i Sverige med hiv. Många vet inte om det. Den falska säkerhet som många vaggas in i – att det är bögarna som får det – leder till en tystnad kring viruset och dess effekter. Det leder till en oförståelse för att Sverige har en av världens mest repressiva lagstiftningar som rör hiv – och som år efter år får en plump i protokollet av internationella organ ur ett människorättsperspektiv! UNAIDS fördömande av Sveriges hantering av hiv-positiva har ofta varit hård. Trots detta har vi har möjligheten att nå målet om en hiv/aids-fri generation om vi satsar rätt. Men vad krävs för att nå det?

Jag kan inte låta bli att fundera på generationskonflikter. Jag vet att många som var med på åttiotalet tycker att unga är historielösa som inte vet något om viruset. Många anser att den queera uppkäftigheten som finns i den unga generationens hbtq-organisering är farlig, konstig och kontraproduktiv. De kritiska rösterna har blivit fler och fler de senaste åren. Konflikten är klassisk, och jag är säker på att även min generation kommer rasa om trettio år. Men det jag vet än mer säkert är att om vi ska kunna få en hiv/aids-fri generation måste vi utgå ifrån den unga generationens verklighet. Det borde vara en självklarhet att ägandeskap över insatserna borde ligga i den unga generationen, men även hos de grupper där viruset drabbar hårdast som till exempel män som har sex med män. Vår rörelse har i decennier vetat om nyttan i identifikation och delaktighet av berörda grupper. Låt oss inte överge den övertygelsen.

Vill vi på riktigt stoppa hiv i Sverige finns det flera rätt enkla insatser att göra. Avskaffa de repressiva delarna av lagstiftningen. Stärk och kunskapsbasera sexualundervisningen i skolan. Ge alla under 26 gratis preventivmedel.  Ge de unga plats och resurser att leda kampen för den hiv/aids-fria generationen. Det tror jag kan fixa biffen. Men finns viljan, eller vill vi fortsatt låta frågan vara undangömd?

Felix König

Hbtq-aktivist – och ordförande i LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s