När jag var i 45-årsåldern hade jag 23 kors i min kalender

I början på 80-talet läste vi om den okända sjukdom som gjorde att i övrigt friska unga män fick mycket svåra lunginflammationer och en typ av cancer, kaposis sarkom. Som förbundsordförande i RFSL blev jag intervjuad av Göran Ågren från Sveriges Television angående förbundets reaktion på att de flesta drabbade i USA var bögar. Det vi då kunde säga var att vi såg allvarligt på situationen och noga skulle följa utvecklingen, vilket vi gjorde. Redan i slutet av 1982 rekommenderade förbundet homosexuella män att inte lämna blod – en klok rekommendation, men ändå kontroversiell inom förbundet.

Hösten 1982 var min expojkvän betänkligt avmagrad, trött och hängig. En kväll under sommaren 1983, när jag jobbade som värd på RFSL Stockholms klubblokal Timmy, ringde en sköterska till mig från Roslagstulls sjukhus och sade att Lars var orolig och ville ha besök. Jag, som dittills knappast hade sett någon sjukare än i Röda hund, blev brutalt chockad. Lars hade starkt nedsatt lungkapacitet och andades trots syrgas med svårighet, han var orolig och ångestfylld.  Hans närmaste (mor och syskon) var mycket deltagande och satt hos honom tills han, som aidsoffer nummer två eller tre i Sverige, dog den 23 augusti 1983. Tidningar sålde då på rubriker som ”Bögpest” och ”Homosexsjuka” och Lars mor fasade för att något om hennes son skulle bli offentligt. Strax efter detta datum uppvaktade RFSL Socialstyrelsen med krav på ett åtgärdsprogram beträffande aids. Vi producerade sedan den första informationsfoldern om aids. RFSL:s aidsfond bildades för stöd till drabbade och för att sprida information.

Tidigt hade RFSL:s läkargrupp börjat hålla sig à jour med läget. Studiecirklar ordnades för intresserade RFSL-aktiva. Stig-Åke Petersson och jag deltog och blev så småningom ledare i en grupp för hivsmittade killar. Den hemska prognosen för den tidens hiv-bärare stod till en början inte helt klar för alla. Det fanns viss tilltro till de bromsmediciner som användes, till exempel interferon och AZT.  Vår stödgrupp bestod av sju killar som, trots oro, mådde rätt bra. Vi talade om läget och mycket om hotet som hängde över hiv-bärare: att insjukna. Och om den ångest som de kände som ännu inte kommit ut som bögar, eftersom en aidsdiagnos skulle få familj och vänner att förstå att de var homosexuella. Stämningen i vår grupp var dock på det hela avslappnad och munter – underligt så här i efterhand, när vi vet att de allra flesta så småningom på ett förfärligt sätt tynade bort och dog.

Gruppen fick uppleva hur ett par gick bort, någon tog livet av sig. Vi deltog i begravningar. Vi talade inte bara om snaskiga reportage i massmedia utan också om fördomar som mötte hiv-bärare i vardagen. Ove hade köpt en hund som han såg sig tvungen att återlämna till uppfödaren. Han hade låtit sig intervjuas i en tidning som hiv-positiv. Detta hade uppfödaren sett och vägrade att ta emot en valp ”som kunde vara smittad”. Torsten (som använde det namnet bara i bögkretsar) var dålig i perioder och låg på sjukhus. Han hade talat med all berörd medicinsk personal för att undvika att den rätta diagnosen skulle komma ut till familjen. Till sina närmaste sade han inför sjukhusvistelserna: ”Jag kommer att vara på kurs en tid och kan inte nås där.” Han hade hört mig tala vid ett par begravningar av öppna bögar och hiv-bärare, och jag såg det som en blinkning till mig när det i hans dödsannons stod ”tyst avsked”.

I vår stödgrupp fanns Jaakko, Bo, Roger och Bill – de fortsatte att ses även sedan gruppen formellt upphört. De tog kontakt med landstinget, fick bidrag till foldrar och informationsspridning och bildade det som idag fortfarande är Posithiva gruppen. Allt fler började samlas där. Fördomar och okunnighet i samhälle och medialt gjorde det svårt för någon hivpositiv att ställa upp som ordförande för gruppen, varför jag tog det uppdraget. Vi fick låna SLM:s lokaler (då i Gamla stan) för att ha våra möten. Efter ett par år tog Rolf Veidahl ordförandeposten och gruppen utvecklades på ett imponerande sätt till vad den är idag.

Under den här tiden vädrade det sexualfientliga, moralistiska Sverige morgonluft. Jag minns diskussionerna inom och utom RFSL om bastuklubbar – och bastuklubbslagen! Den lagen som stängde våra bastuklubbar, använde ”smittskydd” som förevändning när det verkliga skälet var att predika moral och röja upp i ”bögarnas sexträsk”. Förgäves försökte vi få politiker och myndigheter att inse att sexklubbar kunde behållas och med information och kondomutdelning omvandlas till ”universitet i säkrare sex”, som man till exempel hade gjort i Schweiz.

När RFSL:s hiv-rådgivning i utökat format invigdes av Stig-Åke Petersson höll jag ett kort tal, där jag bland annat sade: ”I dagens nymoralistiska samhälle hade nog många hoppats att man med aidshysteri skulle kunna skrämma RFSL till att predika avhållsamhet eller åtminstone tala om för bögar att sex bara är tillåtet mellan fasta partner. Men RFSL har inte gått i den fällan.”

Vi hade givande debatter om smittskyddslagstiftningen, som lade ansvaret för prevention bara på hiv-bärararen. RFSL:s rådgivning som tidigare sysslat med frågor kopplade till diskriminering och komma ut-problematik kom nu att växa betydligt som ledande i hivprevention för män som har sex med män. Det arbetades med kondomutdelning i parker och annorstädes, hiv/aidsinformation i stora och viktiga delar av samhället. RFSL Stockholms information i skolor, som hade börjat redan omkring 1970 hade växt och förutom det vi skämtsamt kallade ”homofil grundkurs” ingick förstås info om hiv/aids.

Jag kommer ihåg den första ljusmarschen under Homosexuella Frigörelseveckan till minne av dem som gått bort i aids. Den gick från Timmy på Söder till Skinnarviksparken. Några gillade inte att vi gick dit, där bögar i generationer hade raggat kvällstid. Men det blev en fin manifestation till minne av de döda och till stöd för de modiga som stödde varandra, som visade att man kan leva sitt liv till slutet med värdighet. Vi satte ner våra ljus till tal och sång av Gaykören.

Vi hoppades alla att få se medicinska landvinningar som kunde bota eller åtminstone göra hiv till något man kan leva med. Det fick vi se från 1996, men många av de mest öppna, generösa och sociala kamraterna hade vi förlorat: Janne Berggren, Jaakko Piippo, Sten Sönnerberg, Haacan Fagerström… och många fler. Kanske allra bittrast kändes sorgen efter dem som gick bort precis innan de nya kombinerade bromsmedicinerna kom. Själv förlorade jag nio mycket nära vänner och när jag var i 45-årsåldern hade jag 23 kors i min kalender – killar jag kände och varmt uppskattade.

Kjell Rindar,

förbundsordförande för RFSL 1973-74, 1981-84

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s