Kärleken är styrkan

1993 fick jag veta att min kärlek Lars var hivpositiv och hade diagnosen AIDS. När Lars låg i respirator och läkaren frågade mig om jag hade eventuella symptom förnekade jag att några sådana hade visat sig. Jag ville naturligtvis inte att Lars skulle ha någon annan sjukdom än möjligtvis en vanlig enkel, fast svårare lunginflammation som skulle gå över om 14 dagar.

Genast dök tanken upp på om jag också hade fått hiv-viruset. Hade jag fått viruset överförd? Nej det hade jag inte. Det är jag naturligtvis lycklig för. Under tiden jag väntade på  mina provsvar, lyssnade jag tillsammans med mina närmaste vänner, på låten ”Wind beneath My wings” från filmen Beaches. Döden var närvarande och tårarna rann ner för kinderna och livet utan Lars dök upp i min tanke. Men, tack och lov tog det 18 år innan jag skulle behöva uppleva det.

Under alla år har jag fått frågan om jag aldrig tänkte på att lämna Lars, just för att Lars hade drabbats av hiv och AIDS. Jag brukar då ställa motfrågan: Ställer du samma fråga till dem vars partner har drabbats av cancer? Jag lämnade aldrig Lars även om livet med en döende person inte är det lättaste. Det blev Lars som fick lämna mig i stället. Fast långt senare.

Han lämnade mig en sen eftermiddag i oktober 2010. Jag höll hans hand och han dog lugnt och stilla utan plågsamma smärtor. Hans kropp orkade inte med och var utsliten efter alla år med sjukdomen och medicinerna. Å ena sidan var det inte svårt när han gick å andra sidan var det outhärdligt.

Jag har aldrig varit rädd, fast jag har varit ofantligt orolig genom åren. Av naturen är jag en omhändertagande person. Jag var Lars stöd och den som tog hand om det som han inte kunde ta hand om på grund av sin sjukdom. Genast vid det tillfälle Lars hade fått sin diagnos bestämde han för att stå på barrikaderna och föra de hivpositivas talan genom att själv berätta om sina upplevelser. Jag är mycket stolt över Lars och hans gärning, jag har en brinnande önskan om att hans livsgärning skall fortsätta leva fast att Lars är död.

Mitt liv med en hivpositiv man har naturligtvis påverkat mig och format mig till den jag är i dag. Vad har varit svårt? Allt och inget. Självklart har sexlivet, vardagen, och människors attityder försvårat livet, men kärleken var dock den största.

Om jag har tvivlat på vår kärlek? Jo, det har jag, men när jag nu två år efter det att Lars lämnade mig, tittar i backspegeln, så ser jag att jag aldrig borde ha tvivlat på dess styrka de gånger jag gjorde det. Det är jag, Lars och vår kärlek till varandra som har stått i fokus sen början. Kärleken har gjort livet värt att leva, kärleken gav oss kraft och vilja att fortsätta leva. Det är jag evig tacknämlig för.

Mikael C. Eriksson

Förbundsstyrelseledamot i RFSL och RFSU

13 comments

  1. Katarina Liimatainen

    Du är en fantastisk kille som jag ser upp till!! All lycka önskar jag dig!Jag saknar dig! Många varma kramar från ett kallt Dalsland! Katarina

  2. Ann-Katrin Linsemark

    Vackert om kärlek! Den första tanken är att Lars hade tur som levde just med dig. Men så enkelt är det naturligtvis inte. Det var inte bara Lars som hade tur. Mikael, du hade också tur som hade Lars. Att ni hade varandra. Skulle gärna ha den kärlek som är så stark att man klarar så många svårigheter tillsammans. Kanske är det de små skitsakerna som ofta gör det svårt att leva tillsammans med någon. Kanske är det först när livet kramar om ordentligt som man kan släppa det som annars skaver i vardagen./Anki

  3. Kicki

    Blir så otroligt rörd och glad att er kärlek höll er tillsammans trots svårigheterna…den kärleken är något att hålla hårt i för hur många bryter inte upp i ett förhållande när de börjar bli tufft…stor varm kram till dig ❤

  4. Ulla

    Blev väldigt tagen av vad du skriver och så modig och stark du är. Kärleken är stor och underbar, glöm aldrig det. Kram

  5. Anders Bergström

    Jag är glad för dom åren som jag fick lära känna både dig och Lars. Att styrkan och kärlek från dig till Lars, den syntes från alla håll. Saknaden måste vara enorm, att mista en kärlek som man håller av, är att förlora hoppet om morgondagen. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s