T som i tystnad

I över fyra års tid har jag jobbat med transfrågor professionellt. Jag samlar in kunskap, utbildar och fungerar som sakkunnig. Varje år pratar jag med flera hundratals transpersoner – något som ligger till grund för en stor del av mitt arbete. Det kommer in frågor och berättelser via både mejl och telefon. Eller så sker möten och samtal under Pride-festivaler, i RFSL- och RFSL Ungdom-sammanhang och i transseparatistiska grupper. Jag får ta del av livshistorier och tankar, av oro och pepp, av förvirring och strategier. Och det slår mig att frågor om hiv och aids sällan lyfts. Hundratals olika ämnen pratas det om vid vitt skilda tillfällen – och mycket har att göra med kropp, hälsa och sexuella praktiker. Trots detta är det få gånger som någon har ventilerat funderingar eller frågor kring hiv och aids. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då dessa frågor lyfts av någon annan än mig själv eller en kollega. Det är märkligt. Mycket märkligt.

När jag var på Världsaidskonferensen 2012 i Washington D.C. gick jag på flera transfokuserade programpunkter. Hiv och aids var högst reella frågor, någonting som krävde akuta åtgärder i transcommunities över hela världen. I vissa delar av världen lever mer än hälften av alla transpersoner med hiv och i synnerhet lyfts MtF-personer (Male to Female) fram som en särskilt utsatt grupp. För transkillar och andra transpersoner saknas omfattande kartläggningar men det finns indikatorer på att förekomsten av hiv är hög även i dessa grupper. Att ett så stort antal transpersoner lever med hiv hänger samman med livsvillkor och samhällelig stigmatisering av könsöverskridare. Globalt sett är det många som inte kan försörja sig på annat sätt än genom sex mot ersättning. Nyttjande av intravenösa droger är en annan aspekt som spelar in. Så är dock situationen inte i Sverige, så vitt vi som arbetar med dessa frågor vet. Och om vi tittar på en svensk kontext upptäcker vi en del saker som skiljer Sverige från många andra länder. I Sverige är exempelvis stora delar av den könskorrigerande vården landstingsfinansierad och det finns diskrimineringslagstiftning som erbjuder skydd och som ger dig som är trans rättigheter på arbetsmarknaden. Har du väl fått din diagnos som transsexuell så är vården din. Du behöver inte ha sex mot ersättning för att kunna bekosta dina egna operationer och din hormonbehandling. Du kan få ett jobb även som transperson. Ja, på det hela taget så fungerar det att vara trans i Sverige. Eller?

Jag tänker på mejlen från alla er som inte är svenska medborgare och framförallt alla ni som inte har uppehållstillstånd eller de andra ”rätta” dokumenten. Alla ni som inte är transsexuella men ändå i behov av kirurgi/hormoner. Alla ni som inte vet hur ni ska göra för att få en diagnos. Alla ni som vill ta vården i egna händer. Alla ni som inte är myndiga och som måste anpassa er till era vårdnadshavares åsikter. Alla ni som systematiskt utsätts för trakasserier. Alla ni som inte får jobb på grund av ert könsuttryck eller er könsidentitet. Jag tänker också på alla er som inte är tjejer eller killar och som under hela 2012 tvingats konfronteras med den fruktansvärda ”hen-debatten”. En debatt som säger att ni inte finns, att ert föredragna pronomen borde förbjudas.

Att vara transperson i dagens Sverige är verkligen inte alltid en dans på rosor. Med tanke på att det är många av oss som inte får den vård vi behöver samt att det finns forskning som visar att vi mår sämre än cispersoner, att vi utsätts för övergrepp i stor utsträckning och att vi många gånger har låg självkänsla så tycker man ju att det här med hiv borde vara något vi funderar kring eller pratar om. För de här aspekterna brukar leda till höga tal av hiv och könssjukdomar. Men det är förvånande tyst. Oroväckande tyst. Varför är det så? Tror vi att hiv är något som inte rör oss? Tänker vi ens på dessa frågor? Är hiv kanske en nertystad del av mångas vardag? Jag vet inte. Vi har inga siffror på hur många av oss det är som lever med hiv eftersom ingen har ställt oss den frågan.

Situationen är ohållbar: det behövs både forskning och riktade insatser. Vi behöver kunskap. Men det krävs också att vi som verkar inom transorganisationer fokuserar ännu mer på hiv och aids. Jag tänker dra mitt strå till stacken genom att fortsätta prata säkrare sex i transsammanhang. Jag kommer aktivt att lyfta hiv-frågor i ännu större utsträckning. Och jag välkomnar att fler tittar närmare på den här frågan, från olika håll. Tystnaden måste brytas.

Edward Summanen,

projektledare och utbildare, RFSL Ungdoms förbundskansli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s