Tankar till mitt framtida barn

Pennan vill sig inte riktigt och jag tvivlar på min egen förmåga att vidareberätta detta men jag måste försöka. Det är jag skyldig både nästa generation och dem som gått före min.

Det är våren 1984 och jag föds någonstans i södra Indien. Han som 28 år senare skulle bli min make är ett år gammal och tultar runt i ett litet bruksamhälle någonstans på andra sidan jorden. Samtidigt spelar en ljuskägla över E4:an mot Helsingborg där en lastbilschaufför känner suget efter kaffe. I en lägenhet i Bollnäs vaggar en pappa sin koliksjuka dotter, i Kortedala har en lärarstudent ångest inför morgondagens tenta och en pensionär på slädvägen i Bäckalyckan hålls återigen vaken av sina minnen.

Där, mitt i deras vardag, och ändå så långt borta dunkar en 21-årig pojke pannan i väggen, skräckslagen inför det otäcka besked som landat på tamburmattan under eftermiddagen. Pojkens HIV-test har visat positivt och trots att han bara är 21 år vet han redan det som chauffören, pappan, studenten och pensionären inte har en aning om, nämligen att nu kommer kylan. Vinden blåser redan snålt och nu ska också han smalna av, tyna bort och dö.

Trots att han har en pojkvän sedan något år kommer dennes namn vara som skrivet i sand när väl pojkens begravningsannons ska skickas in. För pojkvännen får inte finnas. Deras kärlek till varandra anses ovärdig och i samhällets ögon är pojkvännen inte ens välkommen på begravningen.

Det var en tid när offer för sjukdomen, efter sin död packades in i svarta sopsäckar likt stadens grovsopor och brändes upp. Idag har sopsäckarna ersatts av mediciner som gör att HIV-positiva som genomgår behandling har omätbara virusmängder i blodet . Därmed riskerar man inte att överföra viruset, i stark kontrast till löpsedlarnas krigsrubriker om HIV-männens framfart.

Men trots att det inte längre behöver föras vidare och trots att det nu är 30 år sedan ”den nya pesten” kom till staden så har svenska politiker, i strid med FN:s program rörande HIV och AIDS bestämt att det ska vara fortsatt kriminellt. Lagarna, skrivna med dåtidens bristande förkunskaper, framtvingade av dåtidens panik finns kvar. Därmed fördjupas stigmat och skammen permanentas.

Om vi sedan lyfter blicken för ett ögonblick ser vi att bromsmedicinerna – dessa livets mirakelpiller inte står i hela mänsklighetens tjänst. De finns i den del av världen som har råd att betala priset medan de andra, de där långt borta fortsatt packas i plastsäckar och begravs i skydd av mörkret. An nescis, mi futura estis, quantilla prudentia mundus regatur, eller på ren svenska: Vet du, mitt framtida barn, med hur lite förstånd världen styrs?

En dag kommer mitt framtida barn träffa någon som får hens hjärta att vilja lämna bröstkorgen för en stund och jag ska välkomna denna någon med öppna armar. Helt enkelt för att jag kommer att älska mitt barn så innerligt.

Om jag bara får lära mitt barn en enda sak i livet så är det att kärleken människor emellan kan vara både stormande och passionerad, vardaglig och trivial, skör och änglig men aldrig någonsin smutsig och värdig en sopsäck.  Det gäller alla, för lokalt och globalt är mänskligheten trots allt bara en och samma och tillsammans måste vi kunna göra skillnad.

Philip Wendahl D.

Skribent verksam inom tv och radio, 

har även varit engagerad i förbundsstyrelsen för RFSL och styrelsen för Stockholm Pride

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s