Är det konstigt att man är rädd?

I vårt samhälle läggs ansvaret för att förhindra spridningen av HIV på den som är hivpositiv. Man har som hivpositiv en skyldighet att informera sexpartners, även om man medicinerar och inte har mätbara virusmängder i blodet. Även om sexpartnern väljer att inte skydda sig så är det den hiv-positiva som bär ansvaret, som måste berätta, som måste utsätta sig för risken att bli lämnad eller att alla andra ska få veta.

Jag minns år 1982 då tidningarna skrev:  ”Homosexcancer upptäckt i Sverige”. Ärkebiskopen föreslog att homosexuella skulle ”leva som vänner” och politikernas största rädsla var att HTLV3 skulle spridas från riskgrupperna till andra grupper. Det fanns de som menade att smittade skulle omhändertas och vårdas i gula villan vid Danderyds sjukhus eller föras till Gotland, där de kunde leva isolerade utan att den övriga befolkningen skulle riskera att smittas. Det fanns de som menade att alla hivpositiva skulle tatueras så att man lätt skulle känna igen dem.

Anders, min första pojkvän, var så rädd för den nya sjukdomen att han gjorde slut och kröp tillbaka in i garderoben. Jag minns Calle som dog i sin ensamhet i slutet av 80-talet då hans familj vänt honom ryggen så snart det stod klart att han drabbats av ”den nya pesten”.

Min tidigare sambo arbetade under ett antal år på Roslagstulls sjukhus. Han berättade ofta om patienter som blivit lämnade ensamma av sina anhöriga så snart de berättat om sin diagnos. Om patienter som inte tordes berätta och fick sin hemtelefon kopplad till sjukrummet för att vänner och anhöriga inte skulle upptäcka att de inte bodde hemma längre.

Jag minns Lasse, min pojkvän i slutet av 80-talet, som utvecklade AIDS i mitten av 90-talet och då förberedde sig för det oundvikliga slutet. Men då kom bromsmedicinerna, vilka totalt förändrade Lasses liv. Han blomstrade, fick färg på kinderna, gick upp i vikt och virusmängden i blodet minskade till ej mätbara nivåer. Med medicinerna följde många biverkningar, och Lasse dog i en hjärtinfarkt år 2008 då hans kropp inte orkade längre.

Jag tänker på Hasse som fick sitt HIV-besked för över 20 år sedan, och som än idag inte har berättat för sin familj om att han har en kronisk sjukdom som kräver daglig medicinering, som kräver ständiga provtagningar och många läkarbesök.

Jag minns min oro när jag för några månader sedan tog mod till mig och besökte Venhälsan för första gången på tio år. Jag var rädd att jag skulle vara en av dem som var tvungen att berätta, en av dem som skulle bli lämnad. Jag hade tur, och jag gick från avdelningen med lätta steg. Samtidigt kände jag mig sorgsen när jag tänkte på de 50 personer som årligen går från Venhälsan och som fått beskedet att de har HIV.

Om man betänker ovanstående, är det konstigt att det finns de som inte törs testa sig för HIV? Om man testas positivt blir man den som måste ta ansvaret, om man väljer att inte testa sig är man ovetande och går fri från ansvar. Berätta för mig, var finns logiken?

Peter Rimsby

Ordförande i Stockholm Pride

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s