Skammens blod, utan gränser, i alla slags kroppar

Det är 2008 och jag bläddrar förstrött i en bok från en utrensning på RFSL som ska doneras till Hallongrottan, feminist- och queerbokhandeln vägg i vägg med mitt frilanskontor. Den är från nittiotalet, skriven av forskaren Pia Lundahl och heter Lesbisk identitet, just så som en bok kunde heta när identitetspolitiken svepte in.

Den ska snart ingå i det skära arkivet som bidrar till dokumentationen av den sexualpolitiska historien.

Innan jag ställer in boken noterar jag dedikationen. Den är tillägnad minnet av Benny Henriksson, forskaren och hivaktivisten som dog i aids i mitten av nittiotalet.

Jag slås av hur naturligt det var då, för sådär 15 år sedan att visa samhörighet med de män som dog under så stort lidande i det världen kallade syndernas straff också för dem som tillhörde samhällets statistiskt sett minsta ”riskgrupp”. En handling som åter gjort sig påmind i de enormt samlande reaktionerna på Gardells romansvit och dokumentärer från 80-talet.

Dedikationen är ett ställningstagande, ett uttryck för lojalitet som förpliktigar: att aldrig glömma eller ignorera. Att det som avviker är relativt, att grunderna för utanförskap flyttar sig hela tiden men binder samman dem som berörts och gör vissa till för evigt förbundna. För fem år sedan började jag på allvar fundera över ”min” tid och värld av döende qeers i väst och vad som egentligen hände sen. Fortsatte vi att vidga ramarna för gemenskapen eller stängde vi dörren om allt som gjort ont när läget inte längre var akut? En varm födelsedagskväll tog jag emot en insamlad resa från mina vänner och tänkte då, precis som de, att den skulle bära iväg till någon av de storstadskulturer i väst som hör till ”min” historia.
Men min resa gick inte till USA:s öst eller västkust utan till Tanzania och en heterosexuell tvåbarnsfar som smittat två kvinnor med hiv och hängts ut som ”hivman”. Han ska aldrig släppas in igen i det land vars kvinnor han besudlat och ingen bryr sig om det öde som han nu går igenom utan bromsmediciner. I ett av Sveriges mesta mottagarländer för hivpreventivt stöd påbörjades för mig berättelsen om ett Sverige som vill gott men som också stöter ut. Där finns all den där välviljan som jag tycker mycket om men också dumheten och självgodheten som ligger dold i det där förenklade samförståndet.

När vi tror att vi kommer närmare utrotandet av allt ont, måste vi fundera över vad det betyder. Jag tror vi måste försöka tänka igen och lite till när avvikandet pekas ut i nya former än under ”bögpesten”. För hiv fortsätter att vara skammens blod, utan gränser, i alla slags kroppar.

Texten är en omarbetad version från min bok Det Sjuka, om svensk hivpolitik där  strävan efter att uppnå ett samhälle ”fritt från hiv” får svåra konsekvenser.

 Anna-Maria Sörberg

Författare och journalist

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s