Tystnaden i min släkt är inte unik

Jag kan inte direkt påstå att jag har något personligt minne av den släkting som denna text kommer att handla om. Om sanningen ska fram så gick han bort flera år innan jag ens var född. Men han är ändå en del av mig och historien vill ändå berättas. Detta är mitt sätt att försöka kasta nytt ljus över hans minne.

I början av 80-talet var denna släkting en då 40-årig man som levde hela sitt liv utan att presentera en flickvän. Däremot omgav han sig alltid men många män. Nu i vuxen ålder har jag fått berättat för mig att min släkting var homosexuell.  I mitten av 80-talet blev han plötsligt sjuk, magrade av och avled kort därefter. Den officiella förklaringen jag har fått är att han dog av hepatit C och allvarlig lunginflammation. De symptom som kom att kosta honom livet stämmer på pricken överens med de symptom som drabbade ett stort antal av alla de som diagnostiserades med hiv. Mellan raderna har jag kunnat läsa mig till att han i själva verket dog av aids.

Av olika skäl låter jag min släkting förbli anonym och jag väljer att inte heller redogöra för vilka släktband vi har. Trots att det snart gått 30 år sedan min släkting gick bort så talar vi inte om omständigheterna kring hans bortgång. Det verkar som om att det fortfarande finns ett behov av att hemlighålla och tysta ner. Ett behov färgat av dåtidens samhällsklimat. Ett samhällsklimat och ett behov som i mångt och mycket lever kvar än idag.

Trots att många år passerat och trots att vi idag har en mycket större kunskap kring hiv och aids så har vi ännu en lång väg att gå. Vi måste fortsätta att göra vad vi kan för att bryta tystnaden och stigmatiseringen av de som lever med hiv. Ett steg i rätt riktning är att slopa informationsplikten. Detta krav är i mina ögon en stor bov i dramat och har dessutom visat sig vara kontraproduktiv när det kommer till att motverka att hiv överförs.

Vi måste även synliggöra att förekomsten av hiv bland transpersoner som grupp är förhållandevis hög i jämförelse med andra grupper. Det är dags att på riktigt ta tag i detta och sätta press på politiker och andra beslutsfattare att göra det möjligt att söka pengar för hiv-preventivt arbete riktat specifikt mot transpersoner. Något som idag inte är möjligt. Detta är i mina ögon det enda sättet att se till så att ingen behöver leva sitt liv i tystnad. En tystnad som kan komma att fortsätta långt efter det att livet tagit slut.

Jag är helt övertygad om att den tystnad som ännu finns i min släkt inte på något vis är unik. Snarare tvärt om. Efter att ha tagit del av andras berättelser är jag säker på att denna tystnad finns i otaliga andra familjer där någon lever eller har levt med hiv. Såväl då som nu. Genom att bryta denna tystnad kan vi motverka att den uppstår i familjer även i framtiden.

Linus Hedlund

Socionom, Transaktivist och ledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse

 

One comment

  1. Eva Gramnes

    Mycket fint skrivet av dig, Linus! Det finns även andra släkthemligheter som tystas ner såsom ”sexuella avvikelser” öht, självmord, psykisk sjukdom, kriminalitet, drogmissbruk. Ja det mesta som inte är så enbart rosenrött i livet, vi kan åtminstone kan ha som ambition att försöka tillåta varandra att vara mer öppna och ärliga i framtiden. Det känns bättre att få dela sina erfarenheter med andra och är man själv benägen till öppenhet får man ofta förtroenden tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s