”Den upplysningsplikt som domstolarna lägger vikt vid är djupt orättvis”

Hiv-epidemin ökar i Sverige. I vården behandlas personer som lever med hiv som pesthärdar. När Hiv-positiva Emma har skadat sin hand och måste sys, kommer läkarna in med dubbla handskar, munskydd och plastförkläden. Samtidigt döms hivpositiva till fängelsestraff för att ha haft sex, och okunskapen om sjukdomen i samhället är överväldigande. Tron att viruset kan spridas på de mest osannolika vägar, som genom att använda samma toalett som en hivpositiv, lever kvar. Åsikten att personer som lever med hiv bör märkas – ”som judarna” – verkar finnas bland ungdomar.

Detta låter som en verklighetsbeskrivning direkt tagen ur Jonas Gardells roman Torka aldrig tårar utan handskar. Men det är så verkligheten ser ut idag, på 2000-talet. Berättelsen om Emma, som fick höra åsikten om ”judestjärnan” på en föreläsning inför en skolklass, kommer från P1:s dokumentär Ung och smittad (april 2012). De senaste åren har fyra domstolar dömt personer som lever med hiv till fängelse, där viruset har varit en avgörande faktor i straffmätningen. Detta är bara fortsättningen på en juridisk trend som varit konstant de senaste åren, trots att majoriteten av de dömda varit medvetna om sin status och stått på bromsmediciner. Att smittorisken är mycket, mycket liten i sådana fall har inte påverkat domstolarnas beslut – och i ett fall dömdes till och med en hivpositiv till fängelse trots att samlaget var skyddat med kondom.

Den upplysningsplikt som domstolarna lägger vikt vid är djupt orättvis, då det lägger hela ansvaret för smittskyddet på personer som lever med hiv. Den invaggar också resten av oss i en falsk trygghet, då vi utgår från att alla vi möter är medvetna om sin status och att de kommer att uppfylla upplysningsplikten. Detta är naturligtvis inte alltid sant – i annat fall hade domarna inte fallit så som de gjort.

Att en kronisk sjukdom som hiv borde motverkas är vi nog alla överens om – men är det verkligen moraliskt försvarbart att lägga hela ansvaret på de som lever med hiv, och bortse, som lagen och domstolarna gör idag, från att samlag innefattar fler än en person?

Är det verkligen moraliskt försvarbart att bortse från att alla har ett ansvar för sin sexuella hälsa och att skydda sig? Är det verkligen moraliskt försvarbart att bortse från att de som är medvetna om sin status och står på bromsmedicin i majoriteten av fall har omätbara virusmängder i blodet, och att risken för att få viruset därför är nästan obefintlig, jämfört med de som bär hiv utan att veta om det, och där risken för att överföra hiv är mångdubbelt högre.

Nej. Att staten snedfördelar ansvaret för en kronisk sjukdom, och skuldbelägger personer som lever med hiv, samtidigt som vården behandlar hivpositiva som pariah, kan aldrig vara acceptabelt i ett fritt samhälle. Såväl personer som lever med hiv som alla andra måste ta gemensamt ansvar för att stävja virusöverförningarna, och staten måste ta sitt ansvar gentemot individen genom att behandla alla lika, oavsett hivstatus. En ändring måste till, och det är allas vårt ansvar att verka för den ändringen.

Christoffer Aav, 

juridikstuderande vid Stockholms universitet och

Fria Moderata Studentförbundet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s