”Äntligen börjar tiden kännas mogen för att denna så mörka tid i vår historia ska kunna återberättas”

Det är fredag på Berns balkong i Berzelii park i Stockholm. Tidningen QX och Jonas Gardell med sitt förlag har bjudit till releasefest. Tidningen kommer med nytt höstlikt kulturnummer och Gardell med nya hyllade boken ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Han har i flera intervjuer berättat att tiden nu, efter 30 år, äntligen börjar kännas mogen för att denna så mörka tid i vår historia ska kunna återberättas. Nu kan vi äntligen väcka slumrande minnesbilder av våra sedan länge döda kamrater, till liv. Det ligger mycket sanning i Gardells analys och jag har den senaste tiden snyftat och grinat i kapp med honom när jag lyssnat på intervju efter intervju i snart sagt varenda radio- och TV-program.

Den berättelse som Jonas Gardell berättar i sin till stora delar dokumentära roman skiljer sig avsevärt från releasefesten på Berns. Kvällens mingel blir till en surrealistisk upplevelse när jag tänker tillbaka på Pentti, Magnus, Kalle, Leif, Gaetan, Johan, Ove, Henrik och alla andra som jag och många med mig följde  till döden. En del av dem fick vi med gemensamma krafter bokstavligen bära i sina kistor den sista biten. Det fanns perioder som jag hade skavsår i armvecken efter de stödben som likkistor har på undersidan.

Det var en tid som av många skäl är svår att beskriva men Gardell har gjort det respektfullt, rättvist och med stark närvaro och inlevelse. Bättre skildrat kan det knappast bli.  Ändå kommer det säkert alltid att vara svårt att ge verkligheten rättvisa och för andra och för egen del att förstå – förstå hur vi orkade med, hur vi uthärdade och hur andra inte gjorde det.

Jag har åtskilliga bilder i min hjärna som jag vårdar ömt och som jag ibland får ångest för att tappa bort. En bild är när jag, min kära vän Magnus och några sjuksköterskor från Venhälsan, gjorde ett studiebesök på Aids-avdelningen på San Francisco General Hospital. Korridorerna var överfyllda av svårt sjuka bögar men vi fick en kort pratstund med en volontär på hans trånga kontor. Under den kanske halva timme som han hade tid att ta emot oss, tittade olika sköterskor in genom dörren för att meddela det ena dödsfallet efter det andra. ”Now, Steve died”. ”Now, Greg…”. ”Adam…”. Varje gång nickade volontären tyst och gjorde en notering i sina papper. I avdelningens dagrum, som uppkallats efter Elisabeth Taylors piano som hon hade skänkt dit, satt de något piggare killarna men som alla visste vad de väntade på. Vi lämnade sjukhuset i tystnad och alla befarade vi att samma bilder, men möjligtvis utan piano, skulle spelas upp för oss inom en snar framtid hemma i Stockholm.

Vi var i San Francisco på en internationell gaykonferens och några dagar senare letade jag och Magnus upp en självhjälpsgrupp som träffades regelbundet i en privat villa. I en stor ring satt ett 20-tal bögar, somliga tydligt märkta av sin sjukdom men inte så mycket att hoppet hade lämnat dem. I mitten av ringen berättade en kvinna med vildvuxet rött hår, om sin mirakelmetod för att bota Aids. I ett land där en Aids-behandling kostade en förmögenhet för den utan försäkring, kunde kvinnans metod som gick ut på att helt enkelt köra upp mängder av vitlök i röven, vara en minst sagt ekonomiskt attraktiv lösning. ”Kör upp så mycket och så långt upp så att smaken känns i munnen.” Vare sig jag eller Magnus tyckte att det nog inte kändes som en lösning som vi med trovärdighet kunde ta med oss hem till Sverige.

Den amerikanska lagstiftningen innebar för de här killarna att om man kunde bli inskriven i ett läkemedelsföretags forskningsprojekt så var man garanterad denna behandling utan kostnad livet ut. Det medförde att vi träffade bögar med gastuber på ryggen, bögar med små medicinflaskor över hela lägenheten och naturligtvis pillerknaprande bögar. Det var inte så noga vad det var, bara det var något att hålla fast vid.

Sedan 80- och 90-talen har jag i minnet vårdat namnen på alla vänner som dog och jag har kämpat för att bevara alla bilder från den tiden. När jag nu står och sippar skumpa på Berns passerar de och deras öden förbi. Tänk om de och vi andra då kunde ana att allt detta skulle betraktas som nästan bortglömd historia och att de en dag skulle bli föremål för en hyllad roman och en TV-serie som större delen av landets befolkning kommer att ta emot med förvåning över vad de då inte visste och förstod.

Nicke Johansson
TV-producent, pride-veteran och gay-aktivist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s