Mellan stigma och sårbarhet – om riskkategorier och hiv-politik

Trettio års erfarenhet borde ha lärt oss att hiv inte är något isolerat medicinskt fenomen. Den enskildes kamp mot viruset har nämligen aldrig enbart handlat om att ta väl hand om sin vardagliga hälsa, hantera biverkningar från mediciner eller att lära sig leva med en potentiellt svår kronisk sjukdom. Istället vittnar många hiv-bärare om hur kampen mot viruset också är en svår social kamp – en kamp mot repressiva smittskyddslagar, socialt stigma och fördomar.

Kopplingen mellan viruset och särskilda riskkategorier har inte gjort den sociala terrängen enklare att vandra genom. Ända sedan viruset fick sitt första namn har det porträtterats som en sjukdom som inte hemsöker vem som helst utan föredrar vissa grupper. ”Homosexuella män”, ”prostituerade” och ”sprutnarkomaner” var de som pekades ut i de första åtgärderna från mitten av åttiotalet, där myndigheterna beskrev hur Sverige skulle bemöta virusets spridning. Det var dock inte omsorgen om dessa gruppers välbefinnande som genomsyrade den offentliga strategin. Snarare var det gruppernas ”problematiska beteende” som stod i fokus, och den största faran var risken att viruset skulle spridas från dessa riskgrupper till ”den allmänna befolkningen”. Skuldfrågan var på så sätt redan löst – smittan spreds ju från den utpekade gruppen till allmänheten och inte tvärtom. Även de satsningar som bar namn som ”AIDS angår alla” speglade därför en föreställning om att det fanns vissa människor som var riskabla, medan andra förblev oskyldigt drabbade.

Att bli kategoriserad som en riskgrupp har också satt sina spår hos de som blev utpekade. Kampen mot hiv-viruset kom att bli en integrerad del av hbtq-rörelsen, och närvaron av hiv blev snabbt vardag för drogbrukare och för sex-säljande kvinnor och män. Sammankopplingen mellan hiv och vissa identiteter innebar för många en dubbel utsatthet – var du homosexuell sågs du som potentiell hiv-bärare, och var du hiv-bärare sågs du som homosexuell. Flera studier om säkrare sex visar att liknande fantasier fortfarande lever kvar – vid tillfälliga relationer uppskattar människor risken för smitta baserad på slentrianmässiga föreställningar om homosexuella män, personer som använder droger eller utlandsfödda i allmänhet och de med afrikansk härkomst i synnerhet. På senare år är det, som bekant, framför allt de sistnämnda som har hamnat i blickfånget för debatten om hiv och aids.

Att peka ut riskutsatta grupper har utan tvekan haft negativa konsekvenser för alla inblandade. Men är en politik som inte tar hänsyn till vissa gruppers särskilda riskutsatthet en bättre politik? Nej menar hiv-manifestet som istället efterfrågar mer riktade satsningar och ökat synliggörande av riskutsatta grupper. Och ur ett globalt perspektiv så har vi otaliga exempel på där osynliggörande av riskutsatthet är allt annat än en strategi mot stigmatisering, som till exempel i förhandlingarna kring FN-deklarationen (UNGASS) 2006 där flera aktörer drev en moralkonservativ linje och av den anledningen inte ville att skrivningar om ”män som har sex med män” skulle finnas med.

Frågan om att synliggöra eller inte synliggöra riskutsatta grupper är således, likt hivpolitiken i stort, färgad av det omgivande samhällsperspektivet, av politiska strömningar och ideologi. Om man granskar hur migranter eller utlandsfödda skildrats i den svenska hiv-politiken blir detta extra tydligt. I början av pandemin underströk myndigheterna ofta att utlandsfödda inte är en riskgrupp, utan att de istället skulle ses som en grupp med särskilda behov. Till exempel behövde utlandsfödda kulturanpassat preventionsmaterial, gärna på det egna språket. Granskar man den tidens resonemang blir det i och för sig snart uppenbart att invandrare och flyktingars kulturer porträtterades som både ”annorlunda” och ”konstiga” och att svenskhet samtidigt normaliserades. Men likväl var ledordet under 1980-talet respekt för ”andras” särskillnad. Under nittiotalet förändras perspektivet drastiskt. Hiv-politiken flyttar då fokus från det nationella till det globala. Nu framställs migranter allt oftare som en riskgrupp jämte andra (MSM och drogbrukare). Migranternas kulturer förvandlas också från att varit en resurs till att bli ett problem och respekt för särskillnad övergår till krav på assimilering där migranter bör acceptera ”svenska” normer och värderingar.

Frågan om riskgruppers vara eller icke vara är således fel ställd. Det finns inget entydigt svar om det är positivt eller negativt att synliggöra riskutsatta grupper som hiv-politisk strategi, utan allt handlar om hur dessa grupper synliggörs, i vilket syfte och med vilka effekter. Och här tror jag att vi måste ha många parallella strategier. När det gäller smittskydd så vore det en bättre strategi att omfatta alla istället för att förlägga särskilt ansvar hos vissa. Men när det gäller prevention så behöver vi strategier som tar hänsyn till den mångfald av sexuella praktiker och identiteter som inte låter sig fångas av genus- och heteronormer eller stereotypa uppfattningar om olika kulturer.

Anna Bredström,

forskare vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle, Linköpings universitet

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s