”Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna”

När min läkare som skötte min hormonbehandling sådär i förbigående frågade mig ”vill du att jag tar ett hiv-test?”, fick jag knappt fram ett enda ord. Känsla av skräck och skam i kombination med min rädsla och ångest gjorde att jag knapp fick fram mitt ”ja”.

Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna. Att hiv-positiva transpersoner var helt utestängda från all form av könsanpassande behandling hade jag uppfattat genom mina vänner i USA där min kontakt i FtM International för inte så länge sedan gått bort i aids eftersom ingen ville behandla en transman som var bög.

I svenska medier skruvades vid den här tiden en hat- och hot-spiral upp till oanade höjder och bögar sågs som det stora hotet som skamlöst spred smitta till oskyldiga heterosar. Att tatuera in hiv-status på människor och deportera hiv-positiva till en öde ö var förslag som kom från annars seriösa politiker och debattörer.

Några veckor senare hade jag återbesök hos min läkare och fick beskedet att jag var negativ, hiv-negativ. Jag stortjöt när ångesten äntligen släppte och vi kunde börja prata. Då började jag förstå hur väldigt ovanligt det var att transpersoner ens fick tillgång till testning.

Sverige hade inte några som helst preventiva insatser eller forskning om hiv bland transpersoner då, för 15-20 år sedan. Den hemska sanningen är att det idag ser precis lika illa ut. De ansvariga myndigheterna tycks fortfarande leva i den övertygelsen att vi transpersoner är så väldigt få så att det inte är lönt att lägga så värst med krut på oss.

Detta är en rätt märklig inställning om man vet, som de ansvariga politikerna och andra beslutsfattarna borde veta, att transpersoner rent generellt i världen är en av de hårdast drabbade grupperna när det gäller hiv och aids. I många delar av den globala södern ligger transpersoner skyhögt över gruppen män som har sex med män vad det gäller förekomsten av hiv-viruset i gruppen. Liknande siffror hittar vi bland transpersoner i Syd- och Östeuropa och ett par av orsakerna är brister i prevention riktad till oss som grupp och svårigheter att få tillgång till testning för en redan svårt marginaliserad och stigmatiserad grupp

Väldigt ofta får jag frågan när jag är ute i världen hur det ser ut med hiv/aids-förekomsten bland transpersoner i Sverige och jag tvingas alltid säga att det vet vi inte. Förvåningen är stor när jag säger att Sveriges smittskyddsansvariga inte tycker det är mödan värt att ens undersöka prevalensen bland oss transpersoner eller ge stöd till preventiva åtgärder riktade mot oss.

Maria Sundin,

ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse och ordförande för Transgender Europe

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s