”Var jag än började fastnade tangenterna. Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor”

Sören JuvasJag blev ombedd att skriva om hiv under Almedalsveckan. Förfrågan kom från två håll, dels en personlig debattartikel och så en personlig reflektion till RFSL-bloggen. Allt på grund av dessa trettio år, och så på grund av Jonas Gardells bok och kommande tv-serie.

Det blir lätt, tänkte jag, trots allt har jag under 20 år av mitt liv aktivt arbetat med frågor som rör hiv och aids. Jag har, tror jag, agerat inom fältet på i stort sett alla nivåer man kan. Från att ha delat ut kondomer till sexlystna herrar ute vid Oset i Örebro och Rydskogen i Linköping till att företräda vårt land i FN då världssamfundet ska ta ställning till politiska dokument och ageranden.

Men det tog stopp.

Var jag än började fastnade tangenterna.

Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor.

Jag var tretton år när hiv uppmärksammades i vårt land. Hela tonårstiden blev jag och andra med mig matade med information om att sex var lika med att risken att dö.  Att magra bort i en säng, bortglömd och undanstuvad för att sedan dö. Bilderna som spreds var groteska och påminde om de bilder jag blivit visad från koncentrationslägren.

Rädslan var påtaglig, och även om jag växte upp en miljö som markant skiljer sig från den heta sfären i Gardells serie styrde tanken på att kunna bli smittad i smått och stort.

Sedan dess har hiv förföljt mig. Många jag känner upplever att med de nya medicinerna som kom 1996 kom det en vändning som gjorde att de kunde slappna av. För mig var det inte så.

Vändningen kom tidigare, då jag förlikat mig så gott det går i förhand med farligheten i att leva, och med vetskapen om att som homosexuell var det extra farligt. Men också med vetskapen om att jag skulle själv kunna bestämma när jag skulle dö.

Som en våt smutsig filt har hiv styrt och reglerat mig liv i allt från det personliga engagemanget till det som räknas som det mest privata.

Jag vet inte var jag skulle vara idag om hiv inte hade funnits.

Livet och världen hade onekligen sett annorlunda ut, drivkraften att engagera sig hade varit annorlunda och möjligheten att driva igenom flera reformer hade även den sett annorlunda ut.

För förutom hur viruset kom att forma och knäcka många människor i en hel generation kom det även att samla en stor grupp med människor för att arbeta gemensamt för en förändring av det rådande.

Det var en samhällsförändring som skedde i värderingar av medmänniskor, och det var många som var involverade. Samtidigt som många gemensamma krafter kom att aktivt verka för en minskad spridning av viruset och för aktivt ta bort stigmat och diskrimineringen av personer som blev drabbade av hiv, skedde även en förändring  i hela samhället för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Det blev mer likabehandling från staten när det gäller hur människor behandlas i lag oavsett den sexuella läggningen. Och det skapades för första gången förutsättningar för att motverka diskriminering.

Jag har som så många andra sett Gardells serie, känt hur den skär på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har liksom så många andra sett debatten som följt på serien.

Det som förundrar mig i det jag ser i debatten är fixeringen vid det förgångna. Det är viktigt att lära sig att hantera det som skedde för 30 år sedan, förståelsen av det är central. Men det är lika viktigt att se till vad vi har lärt oss av den tragedi som drabbade en hel generation, och se framåt.

Hiv och aids var inte något som skedde då, det sker fortfarande. Politiker som tar okloka och ogenomtänkta beslut var inte något som skedde bara då utan sker fortfarande. Det sker i andra länder och i vårt eget land.

Vi har alla ett ansvar, ett ansvar att se till att gjorda erfarenheter inte går förlorade. Det finns tydliga tendenser till att så är fallet nu.

Men det är en annan sak vi måste lära oss. Och det är att det arbete som vi hela tiden måste driva tillsammans är ett arbete som vi inte kan göra med rädslan som enda drivkraft.

Det är ett arbete som måste göras med lust till livet, och en lust till att leva fullt ut.

Sören Juvas,

förbundsordförande RFSL 2001-2010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s