Jag hade ingen aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet

wad2012Har man tur upplever man något riktigt omskakande maximalt en gång om året och det kan vara en skakig flygtur eller en höststorm i en båt på Östersjön, men från 2012 bär jag med mig två händelser som har skakat om mig på ett helt annat sätt.

QX förhandsvisning av tv-serien Torka aldrig tårar var den första.

Jag som har jobbat med World Aids Day Galan sedan 2007 trodde att jag var upplyst, men det visade sig att jag inte hade en aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet. Jag var förberedd på att jag skulle bli påverkad, men jag blev helt överrumplad – att se tv-serien i sin helhet på en bioduk i en mörk biosalong gjorde allt extra omtumlande.

Eftersom alla i salongen verkade reagera lika starkt på råheten i skildringen gick tankarna till hur det faktiskt måste vara att sitta i ett flygplan som man vet kommer att störta; masspanik. Samhörigheten i en stund indränkt av känslan av undergång var extremt stark och alla grät runt omkring mig.

I efterhand när jag hade lugnat ner mig tänkte jag att stämningen också var som jag vill inbilla mig att den måste vara på en riktigt ”bra” begravning, eftersom publiken grät och skrattade om vartannat, sjöng med i 80-talslåtarna och sedan grät och skrattade igen.

Jag identifierade mig med mycket i filmen; jag lämnade en småstad för Stockholm 1989 och var innan dess utsatt för trakasserier av olika slag, jag hade en orolig familj hemma i Gävle som inte kunde förstå varför jag skulle flytta till storstan. Jag gick på lika många minor som andra killar som var nya i gaysvängen; olycklig kärlek, för mycket alkohol, för mycket ragg, sökande efter kärlek och bekräftelse som ofta slutade med katastrof, men däremot vågade jag mig aldrig till bögringen.

Jag kom till Stockholm när hiv/aids redan var verklighet och den värsta mediestormen hade lagt sig och vad jag minns talades det inte alls om det som hände i stan bara några år tidigare. Människans förmåga att glömma för att orka gå vidare är stark.

Ingen i gayvärlden, där jag var, talade heller om det faktum att folk fortfarande blev smittade och dog, men jag minns dock att “smittan” låg som en tjock dimma av förtäckt hot varje gång jag hörde att någon hade gjort något ”som man inte borde ha gjort”.

Jonas Gardell har fått oss att öppna ögonen för hur det var och jag tackar honom för det och även för att det nu finns ett tidsdokument över den här sorgliga perioden i Stockholms gayhistoria. Dessutom har han bidragit till att diskussionen om hiv/aids har blivit aktuell igen, ja, nästan trendig, men tyvärr vet vi ju att trender bara varar ett kort tag och jag hoppas att den här håller i sig längre än minnet av tv-serien.

Nyligen producerade jag “Novemberkalendern” med hjälp av fantastiska filmstudenter. Det är ett kortfilmsprojekt med temat hiv/aids som jag ville göra inför World Aids Day Galan 2012 eftersom jag ville utveckla galans potential till att bli något mer än “bara” ett artistuppbåd som gör en bra show till förmån för kampen mot hiv och aids.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag planerade inspelningar och intervjuer med människor som på olika sätt var med under 80-talet och 90-talet när så många gick förlorade, men jag gjorde arbetet med en ständig känsla av att inte räcka till, eftersom så många av de jag pratade med blev så otroligt ledsna under samtalets gång när minnena började strömma till. Vissa var chockade över att de bar på så mycket sorg som de inte hade haft en tanke på under de senaste tjugo åren. Stora starka karlar i filmteamet var knäckta vid flera tillfällen, stämningen var tjock när vi avslutade filmningarna vissa dagar och jag tror att jag och teamet för evigt är förenade i känslan av att ha delat något stort och betydelsefullt.

Nu när World Aids Day Galan 2012 närmar sig med stormsteg inser jag två saker med facit i hand;

– Min intention med galan, det vill säga att sätta fokus på hiv/aids i Sverige, är fortfarande viktig eftersom det i snitt smittas 500 personer i Sverige varje år.

– Att minnas alla som gick bort under den första och andra vågen under 80 och 90-talen är lika viktigt eftersom många försvann i det fördolda och de förtjänar att bli ihågkomna.

Slutligen vill jag tacka alla som ställde upp och berättade sina viktiga historier och låter oss visa upp dem i Novemberkalendern som nu finns tillgänglig på Youtube.

Peter Englund,

Stiftelsen World Aids Day Galan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s