Det berörde ju inte mig…

Lukas RomsonStudenterna i min parallellklass på gymnasiet hade avslutningströjor med texten HtlvIII. Året var 1988 och det var ett typiskt uttryck för humaniststudenters humor. Hiv var inte något som berörde på allvar, åtminstone inte mina skolkompisar. Visst, skräckpropagandan såg vi alla, talet om tatueringar och interneringsläger för ”de smittade”. Så de inte skulle beblanda sig med oss andra. För HIV och AIDS var något som drabbade andra, såna som missbrukare och bögar. Och enstaka oskyldiga, som de som drabbats via blodtransfusion. Men, det drabbade inte vanliga människor. Och varför skulle det finnas en risk att studenter skulle drabbas?

Att det skulle beröra mig eller mina vänner fanns inte på världskartan, för någon av oss tror jag. Vi var städade kristna ungdomar, vi var inte homosexuella eller missbrukare. Alltså diskuterade vi aldrig ämnet. Vi kunde diskutera en mängd andra stora frågor, allt från världsfred och nedrustning till svält och miljöförstöring. Men den epidemi som världens forskare såg som ett globalt hot, som antogs ha miljoner smittade och skörda dödsoffer i stora delar av världen, den diskuterade vi, som jag minns det, inte alls. Den berörde ju inte oss.

Tretton år senare står jag på en styrelsekonferens med RFSL:s förbundsstyrelse och får utbildning i säkrare-sex-frågor, hiv och andra STIs. Plötsligt är hiv ytterst närvarande, det berör mig personligen. Inte bara som förtroendevald, utan som nyutkommen bög. Och som transperson, eftersom transpersoner är rejält överrepresenterade bland världens hivpositiva.

Det är länge sedan jag själv slutade vara blodgivare, men min man är det, år 2001. Han frågar om reglerna i hans fall, som manlig partner till en person som håller på att byta juridiskt kön och fixa till kroppen från kvinnlig till manlig. Och får veta att han inte längre kan ge blod, när jag väl bytt personnummer. Men fram till dess går det bra. Som om virus skulle bry sig om mitt personnummer. Det är vansinne. Liksom när jag sitter hos endokrinologen för att ta en radda blodprover inför att jag ska inleda min hormonbehandling och hon när hon kommer till begäran om hiv-test frågar om jag är gift. När jag säger att det stämmer anses hiv-testet onödigt. Min spontana, rätt överdrivna, tanke är att det nog kan kännas bra för vårdpersonalen som ska operera mig att veta om de ska betrakta mitt blod som en smittorisk eller ej och jag är glad när nästa läkare ser till att testet tas. Blod är inte längre en symbol för liv, eller splattervåld, för mig. Utan även för mycket farlig ”smitta”.

Under loppet av två år går jag från att vara en relativt vanlig gift och heterosexuell förälder, till att vara bög, transsexuell och förtroendevald, offentlig hbt-person. Det finns hivpositiva bland kollegorna och de anställda och bland de som tränar på samma gym som jag. Jag diskuterar säkrare-sex och hiv över lunchen, både på styrelsemöten och hemma. Jag delar hotellrum och sena kvällar med hiv-positiva och hör brottstycken av deras sorg och kamp mot fördomar. Jag lär känna hiv-positiva transpersoner som kämpar för att få tillgång till vård och berättar om problemen med att gruppen knappt synliggörs alls. Idag är hiv en del av min vardag, en av alla viktiga människorättsfrågor. Jag känner människor som lever med hiv, och med fördomarna. Hiv berör även mig, i allra högsta grad. Och det gjorde det 1988 också. Det var bara jag som inte ville se det.

Lukas Romson,

transaktivist

One comment

  1. Sophie Molander

    Åååå tack för du delar med dig. Jag kan säga att detta med hiv-test, klamydia, gonore, hepatit är inte helt ovanligt de frågesätter, varför man vill ta det. Varför man över huvud taget anser sig så viktig, att man bara vill störa vården med ordet: ”Jag vill testa mig mot hiv.”
    Är man singel, inte homo, inte drogar, inte har sex så ofta, varför testa sig?
    Jo, man kan missa kondom, glömma aids för en sekund.

    Kan ärligt säga att AIDS berör oss alla på något vis.
    Du kan inte se på utsidan vem som bär viruset, du kan inte se på blodet, vem som bär viruset.
    Tycker det kan kännas lite lustigt att så många har anti mot kondom.
    Då kommer allt det där att det är svårt, obekvämt och sen har man bara sex med dem man ser är friska. Bra säger jag och blir rädd. Det visar sig att de aldrig ens testat sig och säger de är friska.

    Kan man verkligen lita på att bara för någon ser frisk ut, så har den inte sjukdomen?

    Tack

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s