Använd alltid hjärtat vid samtal om andra utsatta personer och undvik att ta fördomsfulla ord i munnen!

Ronny tikkanen fotograf Ulrica ZwengerHiv har funnits i stort sett hela mitt vuxna liv. Hiv har format mig som person, min sexualitet, mitt sexualpolitiska engagemang och mitt yrkesval. Vi lever alla med hiv – mer eller mindre. Vissa kanske inte har förstått hur hiv format en till den man är idag. Hiv tar fram det sämsta hos oss, men också det bästa. Att prata och skriva gör en mer medveten.

Foto: Ulrica Wenger

Ett av de första minnena jag har av hiv, eller HTLV-3 som det då kallades, är från tidigt 1980-tal. Mammas färgstarka klasskamrat hade kommit från Stockholm åter till barndomshemmet i södra Dalarna. Han var väldigt mycket bög. Skiljde ut sig från alla andra i brukssamhället. Mamma berättade att han brukade sminka sig när de gick i skolan tillsammans. Han var också uppenbarligen sjuk. Han dog, eller rättare sagt försvann, efter ett år. Vad hade han dött av egentligen? Cancer? Jag minns honom fortfarande, den utflyttade bögen som blev sjuk och kom hem och som sedan dog. Är det så det kommer att gå för mig också? Fy, vad läskig han verkade vara!

Några år senare. Semesterresa till Borås med föräldrar och bror. Jag hade bestämt mig för att besöka RFSL. På kvällen såg jag till att få tid att vara ensam. Jag ville träffa andra bögar. Ringde från en telefonkiosk för att få adressen till lokalen. “Hallå, RFSL… vem där? Ringer igen. Vågar inte säga något. Vid tredje försöket svarar RFSL-killen med en tydligt irriterad röst “HTLV-3 – VEM är där?”. Jag vågade inte gå dit. Vad jag skämdes! Att jag inte vågat säga något. Och han som trott att jag ringde och trakasserade – när jag bara ville komma ut.

Det gick snabbt att komma ut när man väl tagit första steget. I slutet av 1980-talet flyttade jag till Göteborg och hängde ute på alla gayställen: ungdomskvällen på Bacchus måndagar; RFSL-puben på onsdagar och RFSL eller Bacchus fredagar och lördagar. Åren i slutet av 80-talet var bland de roligaste jag haft hittills. Men när man plockar fram minnena så kommer också tråkigare saker fram: ” Du vet väl om att han har hiv!”. Jag fick detta vid flera tillfällen skvallrat för mig. Vad var avsikten med att “varna” mig? Säkert stod jag även själv där någon gång med en öl i handen och varnade en vän för någon annan (som jag inte visste något om, men som jag trots detta konstruerat som farlig). Varför gjorde vi så? Vi såg ju att andra, som var som oss, blev drabbade? Killar som bara försvann. Vi var livrädda. Man var i tjugoårsåldern, hade precis kommit ut och ville bara leva – inte dö. Förlåt mig för att jag inte var solidarisk nog – jag visste nog inte bättre då. Det gör jag idag.

Åren gick och jag blev färdig socionom i början av 90-talet. Skaffade mig både pojkvän, apa, häst och villa. Hiv kommer mig närmare genom att flera av dem som jag känner fick hivbeskedet. Jag engagerade mig i preventionsfrågor inom RFSL. Delade ut kondomer och höll samtal. Läste vidare på universitet. Ville lära mig mer och förändra. 1996 hamnade jag i Los Angeles. Som socialarbetare på Asian Pacific Islanders AIDS Intervention team ägnade jag dagarna dels åt att woka nudlar, dels åt att försöka få någon av våra service-users att få tillgång till de nya medicinerna utan att behöva betala något. Detta var en fantastisk tid. Kändes väldigt stort att få vara med om detta. Att hitta bra bostad i Los Angeles var dock inte enkelt. Under den första veckan ägnade jag mycket tid till att svara på annonser och titta på rum. Jag ville bo inneboende i gayområdet i Long Beach. Jag minns ett tillfälle där killen som öppnade dörren uppenbarligen hade en långt gången hivinfektion. Jag blev rädd och kastades tillbaks till slutet av 80-talet. Jag ville inte se död och sjukdom. Nu ville jag se liv. Jag tackade nej till rummet. Efteråt skämdes jag. Hade jag inte lärt mig mer?

90-tal blev 2000. Jag var åter i USA. Denna gång i Texas som doktorand. Pojkvännen var ny. Amerikansk cowboy som levt med hiv i många år. Helt plötsligt hade hiv tagit ett rejält steg närmare mig. Och jag klarade av att hantera det! Men jag klarade det inte utan allt stöd jag fick från andra som också levde nära hiv. Både i Houston och hemma i Göteborg fick jag fint stöd av mina vänner i anhöriggruppen. Att träffa andra partners, pojkvänner, flickvänner, föräldrar, barn, och mormödrar som också levde med hiv betydde mycket. Tack alla fina vänner, vi lärde oss mycket av varandra!

Idag är jag 44 år. Tillhör hivgenerationen, ett begrepp som jag varit med och skapat genom min forskning. Alla vi som levt med hiv i snart 30 år – med eller utan hiv i kroppen. Det spelar egentligen inte så stor roll vilket. Vi delar alla samma historia. Som vi skall minnas och lära oss något av. Den sista tiden har varit förlösande. Vi har plockat fram minnen och gråtit. Men också börjat få ett erkännande. Vänner och arbetskollegor har börjat fråga mig om hur det var då på 80-talet (inte hur det är nu idag). Jag har fått berättat och det känns som om man faktiskt har förstått. Tack Jonas Gardell för att du började berätta. Nu får vi andra fortsätta. Plocka fram våra minnen. Fundera över hur hiv har format oss till de vi är idag. Har jag lärt mig något? Blivit en bättre människa? Själv, har jag inte alltid varit bra. Men jag har jobbat på att bli bättre. Det jag främst lärt mig är att utsatthet skapar rädsla, men att utsatthet även kan skapa den finaste, finaste solidaritet. Ett bra preventivt budskap för det kommande fjärde decenniet är: “Använd alltid hjärtat vid samtal om andra utsatta personer och undvik att ta fördomsfulla ord i munnen!” Men det kommer vi långt – inte bara när det gäller hiv.

Ronny Heikki Tikkanen

Socialarbetare och forskare i socialt arbete

One comment

  1. Sophie Molander

    Hej, jag är en av de som är hiv-generationen, utan hiv i kroppen. Så underbart att få säga det. Det du skriver, ger mig en varm känsla, får mig att inse hur svårt det är att våga, hur svårt detta ämne är, hur många sår som skapats, oavsett vem vi är. Jag har idag ett omåttligt behov av att förstå, förstå varför samhället var som de var. Det enda jag minns från 80-talet, är AIDS.

    Jag minns då jag och min syster satt vid teven och tittade med tårar fallandes för ögonen, då vi såg mannen med skägg, som hela tiden berättade han skulle dö, det var Sighsten Herrgård. Vi sa med tårar och förtvivlan att vi önskade någon älskade honom. Minns alla nöjesprogram, som jag bara älskade. Alla de killarna är idag döda. Det otäcka var att de bara försvann och klart vi undrade.

    Jag minns jag skrev redan som ung, minns att jag skrev mycket om cancer, cancer som var lättare att gripa tag i. Minns det var ett arbete fram mot Hiv, som jag vågade skriva om till slut.
    Bara det att skriva om detta, fick hela mitt inre att rasa.

    Alla vi som delar hiv, har ett ansvar att våga berätta.
    Det svåraste var då det kom mig så nära, kom via en vän, som miste sin älskade vän i aids. Minns än den totala svåra känsla.

    Nu för bara några dagar sen, berättade en väninna att en av hennes dåvarande vänner hade aids. Jag är så stolt att hon vågade berätta, vågade stå för att hon tyckte om honom. Hon pratade så avslappnat och berättade att han tyckte om att få frågor.
    ”Jag hade nog frågat en massa, inte av nyfikenhet, utan för att låta honom, eller henne prata ut.” Vi kom på oss själva att vi faktiskt börjat läka.
    Det hon berättade var att hon var så rädd för att det fanns öppna sår, annars fanns det inga svåra väggar.

    Jag är så tacksam det finns människor som vågar berätta. Allt är tack vare Jonas Gardell. Vet inte hur många jag tjatar sönder om just Torka aldrig tårar utan handskar…

    Nu är det dags att just torka tårar, krama varann och göra det utan handskar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s