Hiv, Horan och Madonnan

Petter Wallenberg - foto Christian HagwardVet ni vilken medianåldern är bland de bögar som nysmittas med hiv idag?

Som många andra trodde jag att det rörde sig om ungdomar, 18-22, typ, den nya generationen som inte vet bättre. De som inte var där när aids kom till Sverige och bögarna dog. Men så fel jag hade. De flesta som nysmittas idag är nämligen äldre än jag – runt 37 år. De är gamla nog att minnas väldigt väl. Kanske för väl.

Foto: Christian Hagward

Jag minns dem. Eller rättare sagt – jag minns deras frånvaro. För på bögscenen såg man dem knappt när jag kom ut som tonåring under nittiotalets mitt. Där fanns vi som var för unga för att minnas aidskrisen och där fanns de äldre, de som sett sina vänner gå bort. Men kullen däremellan, de som idag är runt 37 – de såg man inte. De gick kanske inte ut. Jag förstod aldrig varför, och undrade senare när jag träffade bögar i den åldern: ”Var var ni?”

Jag fick svaret när jag intervjuade Jonas Gardell om hans bokserie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Han kallade sin egen generation, den som var mitt i aidskrisen, för den ”tok-knullande generationen”. De hade sex ohämmat och drabbades hårt när viruset kom. Men generationen därefter kallade han för ”den icke knullande generationen”. Han menade att många av dem blev så traumatiserade att de helt slutade ha sex. Levde supersäkert. Fick hivnoja. Från allt till inget. Tills nu, uppenbarligen. För idag ligger de alltså i topp i hivstatistiken. Den icke-knullande generationen har blivit nästan 40 och nysmittade. Hur kunde det bli så?

För att försöka få svar måste vi resa tillbaka till den tok-knullande generationen, alltså tidigt 80-tal. Sjukdomsklassificeringen av homosexualitet hade precis upphävts och en tid av frigörelse och fri sex rådde. Men den blev kortvarig, för återigen skulle homosexualitet komma att förknippas med sjukdom. Som ett svart moln som drog in över frigörelsen, skördade den nya sjukdomen aids sina första offer i Sverige. Sjukdomen förstärkte stigmat kring homosexualitet, bekräftade fördomar och självhat, skapade en ny garderob. Bögsex var lika med död.

Detta satte djupa spår i vår kollektiva bögidentitet. Bögar var tvungna att förhålla sig till sex på liv eller död. Svart eller vitt. Allt eller inget. Detta var egentligen inget nytt. Redan som barn lär bögar sig att deras sexdrift är skamlig. Deras känslor är fel. Man döljer dem för att överleva. Sex är ju en risk. En risk att bli avslöjad och nedslagen, att råka ut för utanförskap, våld och i värsta fall död. Att skydda sig är att dölja sexualiteten. Skapa ett hemligt jag för sex och ett officiellt jag utan sex.

Den icke-knullande generationen tog helt enkelt till den enda överlevnadsstrategi de kände till. De satte återigen bögsexet i skamvrån. De två extremerna, tok-knullande eller icke-knullande, är ju egentligen bara två sidor av samma mynt. Det är bögars egna version av de klassiska stereotyperna kring kvinnlig sexualitet – Horan/Madonnan. Nu var det ju tydligt vad som hänt när Horan fått fritt styre. Det hade gått åt helvete. Dags att göra sig av med det som åsamkat så mycket smärta. Offra Horan. Bli Madonnan. Att sopa bögsex under mattan blev räddningen för den nya icke-knullande generationen.

Det var så bögar överlevde. De genomgick en total makeover, blev rumsrena. I belöning fick de partnerskapslagar och tvåsamhet. Det var nya tider. De var ju precis som alla andra, ingen skillnad alls. Inte hade utanförskapet, ensamheten, barndomen eller rädslan satt några spår. Inte heller det nattsvarta traumat kring aids och alla som dött. Borta var de hotfulla, hungriga, mörka, tragiska tok-knullande bögarna. Nej, bögar var precis som alla andra, intalade man sig, för att glömma, för att slippa ta itu med den kluvna inställningen till sex. Det funkade så där.

Vid slutet av nittiotalet kom något som skulle förändra allt – bromsmediciner. Hivpositiva som ställt in sig på att allt var över kunde nu plötsligt leva vidare utan att utveckla aids. Viruset gick från att vara en dödsdom till att bli lite som diabetes. Jobbigt – men inte nödvändigtvis dödligt. Detta ledde till att det där med hiv i förlängningen avdramatiserades. Vilket ju var något positivt för hivpositiva men samtidigt en explosiv omställning för en sexuellt frustrerad generation med hivskräck.

Redan innan det nya millenniet stod för dörren dök termen ”barebacking” upp. Tidigare hade det inte funnits något verb för att ha osäker sex. Men nu var det inte längre en fråga om att ha glömt eller råkat, det var ett ställningstagande. En revolt. För när sex inte tillhör ens dagliga jag, ens officiella icke-knullande-persona, blir det lättare att ta risker man inte annars skulle ta. Man är anonym, overklig. Sexpartnern är inte en person, utan bara ett hål eller en kuk. Det går inte att separera risken från kicken. Det förbjudna kittlar. Ord som ”bugchaser” och ”breeding” dök också snart upp. Hiv blev sexigt. Kanske för att man då till slut kunde släppa rädslan. Att bli smittad var att bli fri. Det funkade som det alltid gjort, när man vänder på det eviga myntet Horan/Madonnan. Från inget till allt. Men sen då?

Välkommen till idag. Den icke-knullande generationen gör inte längre skäl för sitt namn, och tur är väl det. Men hur gör vi då för att minska antalet nysmittade? Det finns inga enkla svar, men jag är pragmatiker. Människan kommer aldrig att sluta att ta risker. Sex är när naturen går i strid med civilisationen och släpper loss den primalkåta apan inom oss. En apa som sparkar bakut mot för hårda tyglar. Därför tror jag inte på att skrämma folk till återhållsamhet. Det göder bara uppdelningen mellan Horan/Madonnan. Föder tabun och skapar en längtan. Tvärtom tror jag på att alla fortsätter ha sex. Ännu mer sex. Knulla på. Ha kul. Men kolla upp fakta och gör riskbedömningar. Först när vi tvingar oss att se sakligt på sex, se neuroser i vitögat, kan vi också på riktigt skydda oss och våra partners. Det behöver inte vara allt eller inget.

Det handlar om att ta bögsex ur skamvrån. Att inte låta sex bara vara kroppsligt, två roller som spelas. Utan att låta ens vardagliga icke-knullande jag också vara med på ett hörn. Inte avpersonalisera eller dela upp, utan våga blanda lite.

När man väl har sex är det en reflektion av vägen dit. Har man bara delat taxi, pratat, kanske kramats, och hånglat så har man automatiskt minskat riskbeteendet. Man är mindre benägen att utsätta sig själv eller en sexpartner för risk om personen har ett namn, är en person. Man kanske till och med vågar prata om skydd, fråga om sin partners status eller berätta om sin egen. Bara genom att våga vara både tok-knullande och icke-knullande, Horan och Madonnan samtidigt, har man eliminerat en stor del av risken.

Petter Wallenberg,

skribent och musikproducent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s