Category: Stockholm Pride 2012

Hiv och osynliga männen!

Louis Sullivan dog i AIDS 1991. Då var jag 14 år och visste inte vem han var. På min högstadieskola trodde folk att hiv smittar via toaletter. Jag visste att det inte var så och att man skulle använda kondom, så jag gick runt med kondomer i fickan hela tiden i hopp om att en dag få ligga.

Tjugo år senare, sommaren 2011, intervjuar jag Buck Angel för tidningen Kom Ut. Buck Angel är porrskådis och en av världens mest kända transmän. Genom sin pornografi har hjälpt till att synliggöra transkillars sexualitet. När jag frågar vad han anser vara den viktigaste frågan när det gäller transkillars sexuella hälsa svarade han tveklöst: ”Hiv.” Han menar att fler och fler transkillar kommer ut och fler och fler av dem tillhör msm-gruppen. I längtan efter att bli sexuellt bekräftad som kille händer det att transkillar ibland sätter sin egen säkerhet sist. Buck är orolig: ”Jag bara väntar på att en hiv-epidemi ska bryta ut bland de unga transkillarna.”

Har man frågor om hur kirurgi och testosteronbehandling påverkar sexualiteten gör man bäst i att fråga andra transkillar.  Jag har varit lyckligt lottad som haft transkillar i min närhet som varit generösa med att dela med sig av sina erfarenheter.

För ett antal år sedan påbörjade jag en könsbytesutredning. Redan vid första kontakten med utredaren ställde hen frågan om jag har relationer med killar eller tjejer. ”Jag är mest bög”, svarade jag. Efter en stunds tystnad såg hen mig i ögonen och sa ”du kan aldrig bli bög”. Jag förstod senare att detta inte var illa ment utan att hen ville försäkra sig om jag förstod att jag inte skulle kunna bli en cisbög. Jag försökte förklara att det finns massa transkillar som är bögar och att den enda anledningen till att hen inte träffat någon förut var att de innan mig antagligen ljög för att lättare och fortare få utredningen avklarad.

Om sanningen ska fram har jag svårt att se en utredare säga ”du kan aldrig bli strejt” till en heterosexuell transkille. Detta kan tyckas irrelevant i sammanhanget. Den här texten skulle väl handla om hiv, inte om könsbytesutredning? Men det är viktigt att minnas att man tidigare nekat transpersoner vård i Sverige om de haft ”fel” sexuell läggning. Det vill säga om man ville bli en kille som gillade killar eller en tjej som gillade tjejer nekades man könskorrigerande behandling. Det finns länder där det fortfarande är så. Konsekvensen blir givetvis att patienter ljuger för sina läkare och att de inte kan ställa frågor som handlar om sexualitet.

Min upplevelse av könsbytesutredningen är att det finns en rad förväntningar som patienten ska uppfylla. En av dessa förväntningar är att önskan om att ha ett fungerande sexliv ska vara sekundär i relation till att vilja förändra kroppen könsmässigt. En annan är att man förväntas känna avsky inför sina genitalier. Detta gör det oerhört svårt för personer att föra ärliga samtal om sexualitet och könskorrigerande vård med sina läkare.

Tyvärr är det inte bara läkarkåren som ägnat sig åt att osynliggöra transpersoners sexualitet. Det har även politiker gjort, genom att inte inkludera transpersoner i strategier för hiv-preventivt arbete.  Men även hbt-rörelsen har bidragit till att osynliggöra transpersoner.  Detta gäller i allra högsta grad transkillar. Det kan tyckas självklart att transmän borde ingå i kategorin män som har sex med män.

Jag vill berätta för er om Louis Sullivan.  Han var en homosexuell man som likt så många andra fick sitt liv förkortat av hiv. Han dog i AIDS 1991, blott 39 år gammal. Louis Sullivan var också en transman som hade en viktig roll i att synliggöra transmän som attraheras av män. Han grundande organisationen FTM International och skrev den första guideboken för female-to-male personer. Jag skriver om honom här för att poängtera det uppenbara: att det finns transmän som identifierat sig som bögar och har sex med cismän är ingen nyhet. Transkillar har alltid funnit i bögvärlden. Men transkillar har blivit utskrivna ur böghistorian. Det finns saker vi inte pratar om. Som att cismän och transmän har sex med varandra. En av konsekvenserna har blivit att transkillar sällan inkluderas i hiv-preventiva strategier för msm-gruppen. Det avsätts inga medel för att forska på transkillars sexuella hälsa eller utsatthet för hiv. En transkille som behöver testa sig för sti:er kan bli runtslussad i vårdsystemet i flera veckor innan han får hjälp. Det är långt ifrån säkert att en transkille som haft sex med andra killar bedöms tillhöra riskgruppen och får ett hiv-test utan att tjata sig till det. Inte heller cismän som ligger med transkillar kan vara säkra på att få ett adekvat eller kompetent bemötande.

Allt det här tänker jag på väldigt ofta och det var därför jag ville berätta för er om Louis Sullivan. Men också om Buck Angel och mig själv. Hiv-frågan är en community-fråga också för transkillar. Vi måste få större utrymme i hiv-preventionen, i hiv-politiken och i det offentliga samtalet om hiv.

Jonah Nylund

Stockholm Pride ordförande 2008 och förbundssekreterare i RFSL 2010 – 2012

En semester i Sitges

I sommar har jag varit på en skön semester i Sitges, som är en fin liten stad vid Medelhavets kust. Sitges var också en av de första platserna jag reste till när jag kom ut för ganska länge sedan. Jag minns det så väl, jag hade precis kommit ut och kände ingen i den Stockholmska bög-världen. Men under den kalla och regniga våren lärde jag känna Stefan och Erik, ett bögpar som blev mina goda vänner. Det var en kall vår i Stockholm, och de frågade om jag inte ville resa iväg med dem till Sitges – det skulle bli min allra första bögresa!

I slutet av juni flög vi ner till Barcelona, och från flygplatsen tog vi lokalbussen till Sitges och checkade in på vårt lilla hotell. Samma kväll var vi ute på stan, och hittade snabbt en liten bar i en trång gränd som blev vårt stamställe. Barägaren hette Carlos. Han var rolig, bemannade baren, flirtade med kunderna och rensade borden samtidigt. Det var en fantastisk resa. Mina nyfunna vänner var roliga att hänga med, och hade varit ”ute” betydligt längre än jag – så jag lärde mig en hel del. Under resans gång blev nära vänner; vi var ute och käkade på olika restauranger, och vi hängde med bartendern Carlos på vårt stamställe. Stefan och Erik visade mig också Sitges Art Deco byggnader, Barcelona nattliv och Geronas medeltida stadsmurar. Jag älskade allt som de visade mig, och det var de första stegen in i bögvärlden för mig.

Efter en tid så blir det som det blir ibland; mina kompisar och jag förlorade kontakten. Det fanns inget speciellt skäl, det liksom bara rann ut i sanden – och det här var ju före både Facebook och Internet! I somras var jag som sagt tillbaka i Sitges igen, och på en bar träffade jag Stefan som jag inte sett på säkert 20 år. Han berättade att hans pojkvän Erik var död. Han hade dött bara ett par år efter vår gemensamma resa till Sitges. Hela sjukdomsförloppet hade gått väldigt fort. Det fanns inga bromsmediciner då, och sjukhusen visste inte så mycket om hiv och aids – förutom rädsla och fördomar. Erik hade dött i ett kalt sjukhusrum, och sjukhuspersonalen var så rädda att de hade handskar och munskydd på sig hela tiden. Som tur är var behövde Erik bara vara några veckor på sjukhuset innan han dog.

Eriks historia är inte ovanlig från det som vi minns som ”pest-åren”, på 80-talet och början av 90-talet. Så många av våra vänner dog i aids att vi ibland kände oss skyldiga för att ha överlevt. Det är först nu som vi vet vad AIDS är, att den orsakads av HIV, och hur vi kan skydda oss själva genom säkrare sex. Till skillnad från idag när medicin kan hålla viruset under kontroll på obestämd tid, fanns ingen bot och nästan ingen behandling. Att testa positivt var som en dödsdom, varför skulle man då vilja ta reda på om man var positiv? Kvinnor, barn och personer som smittats genom blodtransfusioner kallades för ”oskyldiga offer”. Bögar, och det var underförstått, fick bara det vi förtjänade. Under dessa hemska år fanns det så många som Erik. De som dog var vänner, älskare, arbetskamrater och bekanta. Människor vi kände, människor vi inte kände. De var vi. Det var överväldigande – de var så unga. Och det är så jag minns min vän Erik – som skulle varit nästan 50 år nu om han hade fått leva. Så på lördag, när Stockholm Pride släpper ballongerna mot himlen för att vi ska minnas de som inte längre finns bland oss – då kommer jag att tänka på Erik, när tårarna rinner nerför mina kinder.

Håkan Steenberg

f.d Stockholm Pride ordförande och nuvarande förbundskassör i RFSL

”Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år”

Jag växte upp i en liten stad. Där vågade jag inte komma ut. Jag tänkte att jag väntar med det tills jag flyttat. Året var 1983 och jag var 21 år. ”Deportera alla smittade till Gotland.” ”Tatuera de sjuka så att man ser vilka de är.” ”En fjärdedel av befolkningen kommer att dö inom 10 år .” Ungefär så såg rubrikerna ut och inte tänkte jag komma ut nu inte. Jag kanske dör bara jag säger att jag är bög. Ingen visste hur sjukdomen smittade. Jag flyttade aldrig till Stockholm den hösten och de enda homosexuella förebilder som fanns de kommande åren var de som dog i AIDS. Det var en sorglig tid och en skräckfylld tid. Det var förfärligt!

Idag känner jag flera som lever med HIV och jag känner många som begravt sina vänner som dött i AIDS. Tiden då vi får begrava många av våra vänner för att de dött i AIDS kommer nog inte tillbaka, men det är allvarligt att så många fortfarande får viruset överfört och att så många inte verkar bry sig. Visserligen kan man idag leva ett bra liv som hivpositiv och risken att dö i AIDS är i Sverige, liksom i andra länder där det finns tillgång till behandling, mycket liten, men det behövs ändå viktiga insatser för att minska överföringarna av viruset.

Ett av problemen för att minska spridningen är informationsplikten, som innebär att den som har kännedom om att den är hiv-positiv måste tala om för den man vill ha sex med att man är det. På grund av informationsplikten, låter många bli att testa sig. Man vill inte veta om man bär på viruset eller inte, man vill helt enkelt inte bli den som hela ansvaret läggs på i ett sexuellt möte. Det här är inte rätt, informationsplikten sänder ut fel signaler. Ansvaret bör vara bådas i en situation när man vill ha sex – ingen annan kan ta ansvar för att du inte få viruset överfört. Alla har ansvar för sin egen sexuella hälsa och för att praktisera säkrare sex. Informationsplikten måste bort eftersom den är kontraproduktiv. Det ska jag verka för.

Den grupp där viruset är mest förekommande i Sverige är i gruppen män som har sex med män. För att förhindra att fler drabbas så måste fler insatser riktas till denna grupp. Idag är direktiven från staten alltför otydliga och påsen med pengar för liten. I min roll som politiker kommer jag att verka för att mer pengar riktas dit de gör störst nytta.

Varje år under Stockholm Pride så hålls en minnesstund över de som dött i AIDS. Någon håller tal och sedan sjungs ”Ovan regnbågen”. Det sker på lördagen efter paraden och det är ett fint och stämningsfullt tillfälle att minnas. På senare år så är det färre och färre som stannar upp, lyssnar på talet och reflekterar över en fasansfull sjukdom. Jag önskar att det i år inte blir så, jag önskar att också du deltar, jag önskar att det blir en så värdig stund som möjligt. Imorgon kanske du eller någon du känner har fått viruset överfört.

Mats Nordström,

ordförande Stockholm Pride 2001 och 1:e vice ordförande HBT-Liberaler

Äckelblickarna

När jag skriver den här texten är det sista dagen av Almedalsveckan 2012 och tröttheten värker i kroppen. Som alla år en vecka av möten med engagerade människor som ger energi och glädje. Men som varje år kommer också andra känslor när jag går iland i Visby.

Minnet av sommaren när jag var 16 och reste till Gotland på cykelsemester med några kompisar. Känslan av att vara fri, nästan vuxen. När de flesta ville stanna på stranden vid Slite bestämde jag och en kille oss för att åka tvärs över ön till Kneippbyn. Medan tandemcykeln rusade fram på småvägarna sjöng vi och pratade om livet efter sommarlovet. Vad skulle vi göra av all vår tid och energi? Och vilka ville vi vara och bli?

Vi höll kontakten något år, umgicks ganska intensivt främst på hans initiativ och jag tyckte om det. Mer än jag vågade erkänna. Men som med många ungdomsvänner rann det ut i sanden och vi tappade kontakten.

Flera år senare träffade jag några från cykelgänget av en slump. När jag frågade vad som hänt med min tandemkompanjon fällde de alla ner blicken. Blickar som fylldes av en blandning av saknad och skam. Hos en av killarna genuint äckel.

Han hade träffat en man, en brandman. Förmodligen den första man han haft sex med. Det var inget han delade med någon. Inte förrän han blev sjuk. Sjuk och tvinade bort snabbt på sjukhus. Sjuk och dog. Sjuk i AIDS sa de. ”Du vet, sjuk i det där som bögarna får”, fyllde killen med äckelblicken i.

Det blev tyst en stund. Sen korta fragment om hans begravning med vacker sång. Men jag hörde inte längre. För i mig rasade paniken. Paniken hos en som redan brottades med sin komma-ut-ångest varje dag. Var jag tvungen att välja mellan att leva ensam eller dö?

Jag läste allt om HIV och AIDS efter den kvällen. Säkert för mycket. Med all fakta fick jag beskrivningarna av sjukdomens helvete. Äckelblickarna, de dubbla begravningarna, biverkningarna från preparaten innan bromsmedicinerna fanns, plågorna av följdsjukdomarna, dödsångesten, raseriet och självhatet. Men där fanns också berättelserna om lust och intimitet som inte fann någon annanstans.

Ibland kan jag tänka att min tandemkompis gav mig en gåva. Jag vet att det är förmätet. Men det är så det känns. Han gav mig motivation att ta mig rätten till ett liv på mina villkor. Så varje år under Pride när ballongerna flyger mot himlen under regnbågsblocket är det främst honom jag tänker på när tårarna rinner. De rinner av sorg, men ännu mer av ilska.

För det är ovärdigt att unga fortfarande inte vet hur HIV funkar, att de tror att medicinerna botar helt och vaggas in i tron att lagen skyddar dem. Det är ovärdigt när sexualundervisningen år ut och år in fortsätter att vara undermålig och samhället inte satsar på att nå den grupp som har störst risk att smittas. Och det är ovärdigt när regering efter regering vänder sina äckelblickar mot de som lever med HIV och säger: ”Det är du som är den skyldige. Det är från dig vi ska skydda oss. Det är på dig bördan ligger”.

Claes Nyberg
F.d Ordförande Stockholm Pride i 2009 och tidigare ledamot i RFSLs förbundsstyrelse