Unaids

Policydokument (2008) från FN:s organ för hiv/aids frågor: UNAIDS om kriminialisering av hiv-överföring. RFSL & RFSL Ungdom har anslutit sig och stödjer alla UNAIDS rekommendationer

Inledning

I vissa länder tillämpas straffrätten på dem som överför eller utsätter andra för hiv-smitta.1 Det finns ingen forskning som visar att en bred tillämpning av straffrätten på hiv-överföring ger några effekter, vare sig i fråga om rättsskipning eller om förebyggande av hiv-överföring. I stället hotar detta att undergräva folkhälsan och de mänskliga rättigheterna. Därför uppmanar Unaids regeringarna att begränsa kriminaliseringen till fall med avsiktlig överföring, dvs. då en person känner till att han eller hon är hiv-positiv, agerar med avsikt att sprida hiv och verkligen överför det.

I andra fall bör lagstiftare, åklagare och domare inte tillämpa straffrätten. Straffrätten bör i synnerhet inte tillämpas i fall där det inte finns någon signifikant risk för överföring, eller där personen

  • inte visste att han eller hon var hiv-positiv,
  • inte förstod hur hiv överförs,
  • hade talat om att han eller hon var hiv-positiv för den person som utsatts för risk (eller verkligen trodde att den andra personen fått kännedom om detta på annat sätt),
  • inte avslöjat att han eller hon var hiv-positiv av rädsla för våld andra allvarliga negativa följder,
  • vidtagit rimliga åtgärder för att minska överföringsrisken, t.ex. genom att utöva säkert sex genom användning av kondom eller andra åtgärder för att undvika handlingar som innebär större risker,
  • tidigare kommit överens om en ömsesidigt godtagbar risknivå med den andra personen.

Staterna bör också

  • undvika att införa hiv-specifika lagar och i stället tillämpa allmän straffrätt på fall med avsiktlig överföring,
  • utfärda riktlinjer för att begränsa polisens och åklagarnas möjlighet att godtyckligt tillämpa straffrätten (t.ex. genom att ge en tydlig och snäv definition av ”avsiktlig” överföring, genom att ange att en anklagad persons ansvar för hiv-överföring ska kunna fastställas bortom rimligt tvivel, och genom att tydligt ange vilka överväganden och omständigheter som kan vara förmildrande vid ett åtal),2 och
  • se till att all tillämpning av allmän straffrätt på hiv-överföring är förenlig med deras internationella skyldigheter i fråga om de mänskliga rättigheterna.3

1 Information om olika länder och deras lagstiftning finns i Canadian HIV/AIDS Legal Network (2007) A Human Rights Analysis of the N’djamena model legislation on AIDS and HIV specific legislation in Benin, Guinea, Guinea Bissau, Mali, Niger, Sierra Leone and Togo, GNP+ and Terrence Higgins Trust (2005) Criminalisation of HIV transmission in Europe: A rapid scan of the laws and rates of prosecution for HIV transmission within signatory States of the European Convention of Human Rights. http://www.gnpplus. net/criminalisation/rapidscan.pdf och i WHO (2006) Report of the WHO European Region Technical Consultation, in collaboration with the European AIDS Treatment Group (EATG) and AIDS Action Europe (AAE), on the criminalization of HIV and other sexually transmitted infections. WHO, Köpenhamn.

2 Se OHCHR och Unaids (2006) International Guidelines on HIV/AIDS and Human Rights, Unaids Genève-riktlinje 4: ”straffrättslig lagstiftning eller folkhälsolagstiftning bör inte innehålla särskilda överträdelser i form av överlagd eller avsiktlig överföring av hiv. I stället bör allmänna straffrättsliga överträdelser tillämpas på dessa undantagsfall. En sådan tillämpning bör garantera att faktorer som förutsägbarhet, avsikt, orsakssamband och samtycke har fastställts tydligt och rättsligt för att stödja en fällande dom och/eller strängare straff.”

3 Särskilt individens rätt till personlig integritet, bästa möjliga hälsa, frihet från diskriminering, likhet inför lag samt personlig frihet och säkerhet (se artiklarna 3, 7 och 12 i Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna och artikel 12 i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

När ett våldsbrott (t.ex. våldtäkt eller andra sexuella övergrepp) även har lett till en överföring av hiv eller skapat en avsevärd risk för överföring, är det endast berättigat att betrakta gärningsmannens status som hiv-positiv som en försvårande omständighet vid avkunnandet av en dom om personen i fråga visste att han eller hon var hiv-positiv när brottet begicks.

Alternativ till kriminalisering

I stället för att tillämpa straffrätten på hiv-överföring bör regeringarna utöka de program som har visat sig minska hiv-överföring4 samtidigt som de mänskliga rättigheterna skyddas både för dem som lever med hiv och för dem som är hiv-negativa. Sådana åtgärder omfattar hiv-information, stöd och resurser till människor så att de kan undvika att utsätta sig för hiv genom ett säkrare beteende, utökad tillgång till frivillig (i stället för obligatorisk) konfidentiell hiv-testning och rådgivning5 samt åtgärder mot hiv-relaterad stigmatisering och diskriminering. Förebyggande program bör omfatta positiva förebyggande insatser som ger människor som lever med hiv större möjligheter att undvika att överföra hiv till andra, frivilligt och tryggt kunna berätta om sin status,6 undvika nya sexuellt överförda infektioner och fördröja hiv-sjukdomens förlopp.

Regeringarna bör också stärka och tillämpa lagstiftningen mot våldtäkt (inom och utanför äktenskapet) och andra former av våld mot kvinnor och barn, förbättra de rättsvårdande myndigheternas effektivitet när det gäller att utreda och väcka åtal mot sexualbrott mot kvinnor och barn samt stödja kvinnors jämställdhet och ekonomiska oberoende, även genom konkreta lagar, program och tjänster. Dessa är de effektivaste åtgärderna för att skydda kvinnor och flickor mot hiv-infektion och bör ges högsta prioritet.

Dessa folkhälso- och lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att staterna ska kunna uppfylla sina åtaganden om att skapa allmän tillgång till hiv-förebyggande åtgärder, behandling, vård och stöd fram till 20107 och för att hejda och vända hiv-spridningens utveckling fram till 2015.8

Diskussion

De två viktigaste skälen för att kriminalisera hiv-överföring har varit att

  • straffa skadligt beteende genom att utdöma straffrättsliga påföljder och
  • förhindra hiv-överföring genom att avskräcka från eller ändra riskbeteenden.

Utom i de sällsynta fall då hiv överförts avsiktligt bidrar kriminaliseringen av hiv-överföring inte till att uppfylla dessa mål.

4 Se t.ex. Johnson WD, Holtgrave DR, McClellan WM, Flanders WD, Hill AN, Goodman M (2005) ”HIV intervention research for men who have sex with men: a 7-year update” AIDS Education Prevention 17(6):568-89.  Se även Auerbach J och Coates T (2000) ”HIV Prevention Research:  Accomplishments and Challenges for the Third Decade of AIDS” American Journal of Public Health 90:1029-1032, Green EC, Halperin DT, Nantulya V och Hogle JA (2006) ”Uganda’s HIV Prevention Success: The Role of Sexual Behaviour Change in the National Response” AIDS and Behavior 10(4):335-346, Phoolcharoen W (1998) ”HIV/AIDS Prevention in Thailand: Successes and Challenges” Science 280:1873-74.

5 Se de internationella riktlinjerna för hiv/aids och mänskliga rättigheter (International Guidelines on HIV/AIDS and Human Rights) riktlinje 3 b ”Bortsett från övervakningstester och andra fristående tester som utförs av epidemiologiska skäl, bör folkhälsolagstiftningen se till att hiv-testning av enskilda personer endast utförs med den personens uttryckliga samtycke” och riktlinje 5.22 j ”Folkhälso-, straff- och antidiskrimineringslagstiftning bör förbjuda obligatorisk hiv-testning av särskilda grupper, däribland sårbara grupper”.

6 Se FN:s generalförsamlings politiska deklaration om hiv/aids, resolution 60/262 från 2006, Political Declaration on HIV/AIDS artikel 20 punkt 25, där regeringarna ”åtar sig att på internationell, regional, nationell och lokal nivå främja tillgången på hiv-/aids-utbildning, frivillig rådgivning och testning och därmed sammanhängande tjänster, med fullständigt skydd för konfidentialitet och informerat samtycke, samt att främja en social och rättslig miljö som underlättar frivilligt avslöjande av hiv-status på ett säkert sätt.”

7 Se den politiska deklarationen om hiv/aids /AIDS (2006) punkterna 11, 15, 20, 24 och 49. 

8 Millennieutvecklingsmål 6, FN:s generalförsamlings resolution 55/2, artikel 19.

Straffa skadligt beteende

Om någon som känner till att han eller hon är hiv-positiv agerar med avsikt att överföra hiv och verkligen överför hiv, är det med tanke på den personens inställning, beteende och den skada som orsakats motiverat med en bestraffning. Det är sällsynt med sådant uppsåtligt beteende när det gäller hiv och tillgänglig forskning visar att de flesta som lever med hiv och känner till att de har hiv vidtar åtgärder för att förhindra överföring till andra.9

I andra situationer, bortsett från avsiktlig överföring, är ett straffrättsligt förfarande inte motiverat. Det är t.ex. inte lämpligt att tillämpa straffrätten när en person har avslöjat sin hiv-positiva status för en partner (som kan samtycka till sex); när partnern redan på annat sätt har fått reda på att personen i fråga är hiv-positiv; eller när den hiv-positiva personen vidtar åtgärder för att minska risken för hiv-överföring (t.ex. genom att använda kondom eller utöva säkrare sex på annat sätt, genom att undvika handlingar som medför högre risk). Sådana åtgärder visar att personen inte hade som uppsåt att överföra hiv och att deras beteende inte bör betraktas som vårdslöst. Att åtala människor i dessa fall skulle direkt motverka insatserna för att förhindra hiv-överföring genom att uppmuntra till säkrare sexuellt beteende, frivillig hiv-testning och frivilligt avslöjande av hiv-status.

En stor del av vidareöverföringen sker kort efter det att en person har fått hiv, när smittsamheten är hög och innan personen vet eller misstänker att han eller hon är hiv-positiv eller att han eller hon kan föra viruset vidare till andra.10,11 Efter denna period är det fortfarande många som inte får reda på sin hiv-status, antingen för att de inte har tillgång till konfidentiell frivillig hiv-testning och rådgivning eller för att de är rädda för att testa sig på grund av negativa konsekvenser, som diskriminering eller våld, till följd av en positiv diagnos.12 Under sådana omständigheter överför människor omedvetet hiv och bör inte åtalas.

9 Se t.ex. Bunnell R m.fl. (2006) ”Changes in sexual risk behaviour and risk of HIV transmission after antiretroviral therapy and prevention interventions in rural Uganda” AIDS 20:85-92, och Marks G m.fl. (2005) ”Meta-analysis of high-risk sexual behavior in persons aware and unaware they are infected with HIV in the United States: implications for HIV prevention programs” Journal of Acquired Immune Deficiency Syndromes 39:446-53.

10 Brenner BG m.fl. (2007) ”High rates of forward transmission events after acute/early HIV-1 infection” Journal of Infectious Diseases.

195: 951-59; Marks G, Crepaz N och Janssen R (2006) ”Estimating sexual transmission of HIV from persons aware and unaware that

they are infected with the virus in the USA” AIDS 20:1447-1450.

11 Även om de testas strax efter infektering, kan människor få en falsk negativ diagnos, eftersom det kan ta upp till tre månader innan hiv-antikroppar går att påvisa i testerna. Se Fauci AS och Clifford LH (2001) ”Human immunodeficiency virus (HIV) disease: AIDS and related disorders”, s. 1852–1913. I Braunwald E, Fausi AS, Kasper DL, Hauser SL, Longo DL, och Jameson JL (red.), Harrison’s principles of internal medicine, 15th international ed. New York: McGraw-Hill Companies, Inc.

Farhågor om felaktiga domslut

Man bör undvika att utvidga det straffrättsliga ansvaret till att omfatta mer än fall av överlagd eller avsiktlig hiv-överföring – dvs. till att omfatta vårdslöshet. En sådan bred tillämpning av straffrätten skulle innebära att ett stort antal människor riskerar att åtalas utan att de har någon möjlighet att förutse att de riskerar åtal. Åtal och domar skulle sannolikt i oproportionerligt hög andel gälla medlemmar i marginaliserade grupper, som sexarbetare, män som har sex med män och människor som använder narkotika. Dessa grupper anklagas ofta för att överföra hiv, trots bristande tillgång till hiv-förebyggande information, tjänster eller resurser, eller möjlighet att komma överens om säkrare beteenden med sina partner på grund av sin marginalisering.13 I jurisdiktioner där åtal har väckts om hiv-överföring handlar de ytterst få fall som går till åtal av de många infektioner som sker varje år14 ofta om personer från etniska minoriteter, invandrare eller män som har sex med män.15

En olämplig eller alltför vid tillämpning av straffrätten på hiv-överföring skapar också en verklig risk för ökad stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv, vilket driver dem ännu längre bort från hiv-förebyggande, behandling, vård och stöd.

Det är ofta svårt att avgöra vem som överförde hiv till vem (särskilt när båda parterna har haft mer än en sexuell partner) och avgörandet kan vara helt beroende av vittnesmål. Människor som åtalas för hiv-överföring kan alltså bli oskyldigt dömda.16 Fylogenetiska tester kan bara fastställa graden av släktskap mellan två hiv-prover och kan inte bortom rimligt tvivel fastställa infektionskälla, -väg eller -tidpunkt. Inte heller finns dessa tester tillgängliga i många jurisdiktioner och de är mycket dyra.

12 WHO/UNAIDS/UNICEF (2007) Towards universal access: scaling up priority HIV/AIDS interventions in the health sector. Progress

Report. Genève: Världshandelsorganisationen, Unaids och FN:s barnfond, april 2007.

13 Se t.ex. Human Rights Watch (2003) Policy Paralysis: A Call for Action on HIV/AIDS-Related Human Rights Abuses Against Women and Girls in Africa Human Rights Watch, New York och rapporter från Human Rights Watch som citeras däri, Human Rights Watch (2006) Rhetoric and Risk:  Human Rights Abuses Impeding Ukraine’s Fight Against HIV/AIDS Human Rights Watch, New York; Human Rights Watch (2004) Not Enough Graves: The War on Drugs, HIV/AIDS, and Violations of Human Rights in Thailand Human Rights Watch, New York; Human Rights Watch (2003) Injecting Reason: Human Rights and HIV Prevention for Injection Drug Users; California: A Case Study Human Rights Watch, New York.

14 I Storbritannien har det t.ex. endast väckts 15 åtal sedan 2001 jämfört med mer än 42 000 nya hiv-diagnoser under samma

period, se http://www.nat.org.uk.

15 GNP+ Europe and Terrence Higgins Trust, se (2005) Criminalisation of HIV Transmission in Europe: A rapid scan of the laws and rates of prosecution for HIV transmission within signatory States of the European Convention of Human Rights http://www.gnpplus.net/ criminalization/index.html

16 Se Bernard, E m.fl. (2007) The use of phylogenetic analysis as evidence in criminal investigation of HIV transmission, finns på (www.aidsmap.com) februari 2007.

Förebygga hiv-överföring

Det finns ingen forskning som visar att hotet om straffrättsliga åtgärder på något signifikant sätt ändrar eller avskräcker från de komplicerade sexuella och narkotikarelaterade beteenden som kan leda till hiv-överföring. Tillgängliga data visar inga skillnader i beteende mellan platser där det finns lagar som kriminaliserar hiv-överföring och där det inte finns sådana lagar.18

Öppenhet och information till partner

I vissa länder finns det en rättslig skyldighet att informera sexuella partner eller andra, som vårdpersonal, om sin hiv-positiva status. Unaids stöder inte en rättslig skyldighet att informera om sin hiv-positiva status. Alla har rätt till personlig integritet i fråga om sin hälsa och bör inte tvingas enligt lag att avslöja sådan information, särskilt om det kan leda till en allvarlig stigmatisering, diskriminering och även våld, vilket är fallet när det gäller hiv.

Alla människor har dock en etisk skyldighet att inte skada andra. Regeringarna bör ge hiv-positiva personer tillgång till hiv-program som gör det möjligt för dem att utöva säkrare sex och/eller frivilligt kunna avslöja sin status utan risk. Detta kom man överens om i den politiska deklarationen om hiv (2006) och omfattar åtaganden från regeringarna att se till att lagar och program skyddar människor mot diskriminering och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna beroende på hiv-status.

För att skydda sig mot exponering för hiv i vårdsammanhang, bör vårdpersonal ha tillgång till och utbildning i övergripande försiktighetsåtgärder mot alla blodburna patogener, däribland hiv.

I de internationella riktlinjerna om hiv/aids och mänskliga rättigheter rekommenderas att folkhälsolagstiftning bör tillåta, men inte tvinga, vårdpersonal att på grundval av varje enskilt fall och etiska överväganden besluta om huruvida de ska informera patientens sexpartner om dennes hiv-status.17 Ett sådant beslut bör endast fattas i enlighet med följande kriterier.

  • Den hiv-positiva personen i fråga har fått grundlig rådgivning.
  • Denna rådgivning har inte lett till önskade beteendeförändringar.
  • Den hiv-positiva personen har vägrat informera eller godkänna att hans/hennes partner informeras.
  • Det föreligger en verklig risk för hiv-överföring till partner(na).
  • Den hiv-positiva personen har förvarnats inom rimlig tid.
  • Den hiv-positiva personens identitet döljs för partnern(a) om detta är praktiskt möjligt.
  • Det erbjuds uppföljning för att se till att de som berörs får stöd vid behov.

Särskild hänsyn bör visas och särskilt stöd ges till hiv-positiva kvinnor som kanske inte kan avslöja sin status av rädsla för våld eller andra negativa följder.

17 Se riktlinje 3 20 g.

18 Lazzarini Z, Bray S och Burris S (2002) ”Evaluating the Impact of Criminal Laws on HIV Risk Behavior” Journal of Law, Medicine and Ethics 30:239-253, Burris S, Beletsky L, Burleson J, Case P och Lazzarini Z.(2007) ”Do Criminal Laws Effect HIV Risk Behavior? An Empirical Trial” http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=913323.

Dessutom innebär tillämpningen av straffrätten på andra fall än avsiktlig överföring kan i praktiken undergräva effektiva hiv-förebyggande åtgärder på följande sätt.

  • Det kan avskräcka från hiv-tester eftersom okunskap om sin status kan uppfattas som bästa försvaret vid en brottmålsrättegång. Detta skulle hindra åtgärderna för att öka antalet personer som får tillgång till tester och remitteras till hiv-behandling, vård och stöd. Hiv-testning och behandling är avgörande för det hiv-förebyggande arbetet, eftersom människor som får en positiv diagnos brukar ändra sitt beteende för att undvika att överföra hiv och för att antiretroviral behandling minskar smittsamheten och sannolikheten för vidareöverföring av hiv.19
  • Det lägger det rättsliga ansvaret för att förebygga hiv enbart på dem som redan lever med hiv och försvagar folkhälsobudskapet om att sexpartner har ett delat ansvar för den sexuella hälsan. Människor kan (felaktigt) anta att deras partner är hiv-negativa eftersom de inte har sagt något, och därför inte vidta skyddsåtgärder.
  • Det kan skapa misstro i förhållanden med vårdpersonal och forskare och göra det svårare att tillhandahålla vård och forskning av hög kvalitet eftersom människor kan vara rädda för att information om deras hiv-status kommer att användas mot dem i ett brottmål.

Kvinnors och flickors rättigheter

Bakom vissa insatser för att kriminalisera hiv-överföring ligger en förståelig önskan att förhindra att hiv överförs till sårbara kvinnor och barn och straffa de män som har smittat dem. I många samhällen är kvinnor och flickor extra utsatta för hiv på grund av kulturella normer som godkänner att män har flera partner, sexuellt tvång och andra former av könsbaserat våld, samt diskriminering i utbildningen och arbetslivet som gör det svårt för kvinnor att lämna förhållanden som utsätter dem för risk för exponering för hiv. Rapporter visar att många kvinnor har fått hiv inom äktenskapet och andra intima relationer där det har förekommit våldtäkt eller sexuellt våld.20

Ändå skulle en bred tillämpning av straffrätten på hiv-överföring ironiskt nog kunna leda till att kvinnor åtalas i oproportionerligt hög grad. Kvinnor får ofta reda på att de är hiv-positiva före sina manliga partner eftersom det är mer sannolikt att de har kontakt med vården21 och därför får skulden för att ha fört in hiv i förhållandet. För många kvinnor är det också svårt eller omöjligt att komma överens om säkrare sex eller avslöja sin status för en partner för att de är rädda att utsättas för våld, bli övergivna eller drabbas av andra negativa följder.22 Kvinnor kan riskera åtal på grund av att de inte har informerat sin status av giltiga skäl.

I sådana fall är det en bättre metod att skydda kvinnor från hiv-exponering genom att införa och tillämpa lagar som skyddar mot sexuellt våld, diskriminering på grund av kön och hiv-status samt ojämlikhet i arbetsliv, utbildning och privatliv, däribland äganderätt, arvsrätt och vårdnadsrättigheter.

19 Vernazza P, Hirschel B, Bernasconi E och Flepp M (2008) ”Les personnes séropositives ne souffrant d’aucune autre MST et suivant un traitment antirétroviral efficace ne transmettent pas le VIH par voie sexuelle.” Bulletin des Médecins Suisses 89 (5), Castilla J, Del Romero J, Hernando V, Marincovich B, Garcia S och Rodriguez C (2005) ”Effectiveness of Highly Active Antiretroviral Therapy in Reducing Heterosexual Transmission of HIV” Journal of Acquired Immune Deficiency Syndrome 40(1) 96-101.

20 Rapport från ARASA/OSISA Civil Society Consultative Meeting on the Criminalisation of the Wilful Transmission of HIV Johannesburg, Sydafrika den 11–12 juni 2007.

21 Unaids (2007) Report of the International Consultation on the Criminalization of HIV Transmission ännu ej utgiven.

22 Asia Pacific Network of People Living with HIV/AIDS (2004) AIDS Discrimination in Asia APN+, Bangkok, Gielen AC, McDonnell KA, Burke JG, O’Campo P (2000) ”Women’s lives after an HIV positive diagnosis: disclosure and violence” Maternal and Child Health Journal 4(2): 111-120.

Överföring från mamma till barn

Det finns 30 % risk för hiv-överföring från en hiv-positiv mamma till hennes barn under graviditeten, förlossningen eller genom amning. Risken minskas avsevärt om mamman och barnet får antiretroviral behandling, men 2007 uppskattar man att endast 34 % av gravida hiv-positiva kvinnor som behövde behandling verkligen fick det.23

Vissa länder har infört eller övervägar att införa lagstiftning som kriminaliserar överföring från mamma till barn.24  Detta är olämpligt eftersom

  • alla har rätt att få barn,25 även kvinnor som lever med hiv,
  • när gravida kvinnor informeras om fördelarna med antiretroviral behandling går så gott som alla med på att testas och få behandling
  • i de ovanliga fall då gravida kvinnor är ovilliga att låta hiv-testa sig eller behandlas beror detta ofta på att de är rädda för att deras hiv-positiva status ska bli känd och att de ska drabbas av våld och diskriminering eller bli övergivna,
  • att tvinga kvinnor att genomgå antiretroviral behandling för att undvika ett straffrättsligt åtal för överföring från mamma till barn är en kränkning av de etiska och rättsliga kraven på att medicinska behandlingar endast ska utföras med informerat samtycke, och
  • hiv-positiva mammor har ofta inget säkrare alternativ än att amma eftersom de saknar modersmjölksersättning eller rent vatten för att blanda ut den i.

Folkhälsoåtgärder som rådgivning och socialt stöd är bättre för att hantera de ovanliga fall där gravida kvinnor eller mammor med hiv vägrar behandling. Regeringarna bör se till att båda föräldrarna får information och tillgång till åtgärder för att minska risken för överföring från mamma till barn, inklusive hiv-tester och behandling. Kvinnor behöver också effektiva åtgärder för att skydda dem och deras barn mot våld och diskriminering på grund av deras hiv-status.

Rekommendationer

För regeringar

  • Följ de internationella konventionerna om lika och oavytterliga mänskliga rättigheter, däribland dem som gäller hälsa, utbildning och socialt skydd för alla människor, även personer som lever med hiv.
  • Upphäv hiv-specifik strafflagstiftning, lagar som direkt tillåter avslöjande av hiv-status och andra lagar som motverkar syftet med hiv-förebyggande åtgärder, behandling, vård och stöd, eller som kränker de mänskliga rättigheterna för människor som lever med hiv och andra sårbara grupper.
  • Tillämpa enbart den allmänna straffrätten på avsiktlig överföring av hiv och granska tillämpningen av den allmänna straffrätten för att se till att den inte används på ett olämpligt sätt i fråga om hiv.
  • Ändra inriktning i de rättsliga reformerna och rättstillämpningen mot att ta itu med sexuellt och andra former av våld mot kvinnor26 och diskriminering och andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna för människor som lever med hiv och de personer som löper störst risk att exponeras för hiv.
  • Utöka tillgången till beprövade hiv-förebyggande (däribland positivt förebyggande) program avsevärt och stöd frivillig rådgivning och testning för par, frivilligt avslöjande och etisk partnerinformation.

23 Declaration of Commitment on HIV/AIDS and Political Declaration on HIV/AIDS: midway to the Millennium Development Goals: Rapport från generalsekreteraren (2008). FN-dokument A/RES/60/262.

24 Se t.ex. Canadian HIV/AIDS Legal Network (2007) A Human Rights Analysis of the N’djamena model legislation on AIDS

and HIV specific legislation in Benin, Guinea, Guinea Bissau, Mali, Niger, Sierra Leone and Togo.

25 Artikel 16 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.

26 Mer detaljerade rekommendationer finns i International Guidelines on HIV/AIDS and Human Rights and IPU, UNAIDS and UNDP (2007) Taking Action Against HIV: A Handbook for Parliamentarians IPU, Unaids och UNDP, Genève.

  • Se till att det civila samhället, inklusive kvinno- och människorättsgrupper, företrädare för människor som lever med hiv och andra nyckelgrupper får delta fullt ut i utformningen och/eller översynen av hiv-lagar och deras tillämpning.
  • Främja jämställdhet mellan kvinnor och män i utbildning och sysselsättning, erbjuda åldersanpassad sexualundervisning och undervisning i kompetens för vardagslivet (däribland förhandlingskunskaper) för barn och ungdomar samt införa och tillämpa lagar för att främja kvinnors ägande-, arvs-, vårdnads- och skilsmässorättigheter så att kvinnor kan undvika och lämna förhållanden där de riskerar att utsättas för hiv.

För det civila samhället

  • Granska lagförslag och befintliga lagar och argumentera emot dem som på ett olämpligt sätt kriminaliserar hiv-överföring och hindrar genomförandet av effektiva hiv-förebyggande åtgärder, behandling, vård och stöd.
  • Arbeta för lagar mot sexuellt och annat våld; stöd till dem som utsätts för sådant våld och hiv-relaterad diskriminering.
  • Organisera rättsliga stödtjänster och hiv-förebyggande tjänster för människor som lever med hiv och andra sårbara grupper och
  • arbeta med medierna för att se till att rapporteringen om de här frågorna är proportionerlig och välinformerad, genom att förklara svårigheterna med att avslöja sin hiv-status och trycka på det delade ansvaret för den sexuella hälsan.

För internationella partner

  • Stödja forskning om hiv-relaterade lagars effekter på folkhälsan och de mänskliga rättigheterna.
  • Hjälpa regeringar att utöka beprövade hiv-förebyggande (inklusive positivt förebyggande) program, minska stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv och andra marginaliserade grupper samt inleda lämpliga lagreformer och få ett slut på ojämlikhet och våld mellan kvinnor och män.

Utdrag ur slutsatserna från det

FörstaGLOBALA PARLAMENTARISKA MÖTET OM HIV/AIDS

Manila, Filippinerna, december 200727

14.  Vissa länder har infört hiv-specifik strafflagstiftning som gör det brottsligt att överföra till eller exponera en annan person för hiv och det finns offentliga krav på en sådan lagstiftning i andra länder där det ännu inte finns.

15.  Vi har undrat om straffrätt och åtal är en sund politisk reaktion på beteenden som innebär risk för hiv-överföring. Å ena sidan är det förstås förkastligt att en människa medvetet smittar en annan med hiv eller någon annan livshotande sjukdom. Å andra sidan kan straffrättsliga åtgärder mot andra beteenden än uppenbart avsiktlig överföring mycket väl innebära en kränkning av mänskliga rättigheter och undergräva viktiga folkhälsomål.

16.  Vi accepterar att användningen av straffrätt kan vara befogad under vissa omständigheter, t.ex. vid avsiktlig hiv-överföring eller som en försvårande omständighet vid våldtäkt och andra sexövergrepp. Det är upp till enskilda parlament att avgöra de särskilda omständigheterna, beroende det lokala sammanhanget.

17.  Innan vi kastar oss in i lagstiftning bör vi emellertid noggrant överväga det faktum att införande av hiv-specifik lagstiftning kan leda till ytterligare stigmatisering av personer som lever med hiv; avskräcka från hiv-testning; skapa en falsk känsla av trygghet hos människor som är hiv-negativa; och i stället för att hjälpa kvinnor genom att skydda dem mot hiv-infektion, utsätta dem för ytterligare en börda och ökad risk för våld och diskriminering.

18.  Dessutom finns det inga bevis för att specifika strafflagar för hiv-överföring ger någon signifikant effekt på spridningen av hiv eller för att hejda epidemin. Därför måste en utbyggnad av tillgången till omfattande och beprövade förebyggande metoder i kampen mot hiv/aids prioriteras.

27 Ungefär 160 parlamentariker från hela världen deltog i detta möte och antog dessa slutsatser på mötets avslutande dag

UNAIDS

20 avenue Appia

CH-1211 Genève 27

Schweiz

Tfn (+41) 22 791 36 66

Fax (+41) 22 791 48 35 distribution@unaids.org http://www.unaids.org

Augusti 2008

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s