Jag hade ingen aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet

wad2012Har man tur upplever man något riktigt omskakande maximalt en gång om året och det kan vara en skakig flygtur eller en höststorm i en båt på Östersjön, men från 2012 bär jag med mig två händelser som har skakat om mig på ett helt annat sätt.

QX förhandsvisning av tv-serien Torka aldrig tårar var den första.

Jag som har jobbat med World Aids Day Galan sedan 2007 trodde att jag var upplyst, men det visade sig att jag inte hade en aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet. Jag var förberedd på att jag skulle bli påverkad, men jag blev helt överrumplad – att se tv-serien i sin helhet på en bioduk i en mörk biosalong gjorde allt extra omtumlande.

Eftersom alla i salongen verkade reagera lika starkt på råheten i skildringen gick tankarna till hur det faktiskt måste vara att sitta i ett flygplan som man vet kommer att störta; masspanik. Samhörigheten i en stund indränkt av känslan av undergång var extremt stark och alla grät runt omkring mig.

I efterhand när jag hade lugnat ner mig tänkte jag att stämningen också var som jag vill inbilla mig att den måste vara på en riktigt ”bra” begravning, eftersom publiken grät och skrattade om vartannat, sjöng med i 80-talslåtarna och sedan grät och skrattade igen.

Jag identifierade mig med mycket i filmen; jag lämnade en småstad för Stockholm 1989 och var innan dess utsatt för trakasserier av olika slag, jag hade en orolig familj hemma i Gävle som inte kunde förstå varför jag skulle flytta till storstan. Jag gick på lika många minor som andra killar som var nya i gaysvängen; olycklig kärlek, för mycket alkohol, för mycket ragg, sökande efter kärlek och bekräftelse som ofta slutade med katastrof, men däremot vågade jag mig aldrig till bögringen.

Jag kom till Stockholm när hiv/aids redan var verklighet och den värsta mediestormen hade lagt sig och vad jag minns talades det inte alls om det som hände i stan bara några år tidigare. Människans förmåga att glömma för att orka gå vidare är stark.

Ingen i gayvärlden, där jag var, talade heller om det faktum att folk fortfarande blev smittade och dog, men jag minns dock att “smittan” låg som en tjock dimma av förtäckt hot varje gång jag hörde att någon hade gjort något ”som man inte borde ha gjort”.

Jonas Gardell har fått oss att öppna ögonen för hur det var och jag tackar honom för det och även för att det nu finns ett tidsdokument över den här sorgliga perioden i Stockholms gayhistoria. Dessutom har han bidragit till att diskussionen om hiv/aids har blivit aktuell igen, ja, nästan trendig, men tyvärr vet vi ju att trender bara varar ett kort tag och jag hoppas att den här håller i sig längre än minnet av tv-serien.

Nyligen producerade jag “Novemberkalendern” med hjälp av fantastiska filmstudenter. Det är ett kortfilmsprojekt med temat hiv/aids som jag ville göra inför World Aids Day Galan 2012 eftersom jag ville utveckla galans potential till att bli något mer än “bara” ett artistuppbåd som gör en bra show till förmån för kampen mot hiv och aids.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag planerade inspelningar och intervjuer med människor som på olika sätt var med under 80-talet och 90-talet när så många gick förlorade, men jag gjorde arbetet med en ständig känsla av att inte räcka till, eftersom så många av de jag pratade med blev så otroligt ledsna under samtalets gång när minnena började strömma till. Vissa var chockade över att de bar på så mycket sorg som de inte hade haft en tanke på under de senaste tjugo åren. Stora starka karlar i filmteamet var knäckta vid flera tillfällen, stämningen var tjock när vi avslutade filmningarna vissa dagar och jag tror att jag och teamet för evigt är förenade i känslan av att ha delat något stort och betydelsefullt.

Nu när World Aids Day Galan 2012 närmar sig med stormsteg inser jag två saker med facit i hand;

– Min intention med galan, det vill säga att sätta fokus på hiv/aids i Sverige, är fortfarande viktig eftersom det i snitt smittas 500 personer i Sverige varje år.

– Att minnas alla som gick bort under den första och andra vågen under 80 och 90-talen är lika viktigt eftersom många försvann i det fördolda och de förtjänar att bli ihågkomna.

Slutligen vill jag tacka alla som ställde upp och berättade sina viktiga historier och låter oss visa upp dem i Novemberkalendern som nu finns tillgänglig på Youtube.

Peter Englund,

Stiftelsen World Aids Day Galan.

Sexualiteten, denna allmänmänskliga kraft som plötsligt skulle driva oss alla i fördärvet

Jack LukkerzSexualitet och hiv är som ler och långhalm, som två siamesiska tvillingar. Viruset överförs i de allra flesta fall sexuellt och sexualiteten påverkas i allra högsta grad av viruset. Den framlidna författaren Susan Sontag gjorde an skarpsynt analys tidigt under brinnande aidshysteri när hon kopplade viruset till föreställningen om sexuella utsvävningar och perversitet. Den som sökte efter ett slagträ att i moralismens namn slå ner en frigjord och njutningsbetonad sexualitet, en öppenhet och ökad respekt för olikheter och tilltagande krav på lagstadgade rättigheter för alla fick viruset serverat på silverfat. Bögpesten var född och resten är, som det brukar kallas, historia.

Eller inte. Resten är inte historia. Det som sattes igång under första halvan av 1980-talet pågår fortfarande. Viruset finns kvar, om än i vår del av världen en något mera kontrollerad form, och föreställningarna om en pervers sexualitet pyr under ytan. Fördomar är en svårsläckt brand som idag ofta tar sig uttryck i anonyma kommentarer på nätet eller i frågor som ställs till oss sexualrådgivare. I den skenbara anonymitetens skydd tydliggörs förutfattade meningar och ett internaliserat stigma som riktas mot den som lever med hiv. Smittar hiv via bestick och dricksglas? Vågar jag uppsöka offentliga toaletter? Har alla afrikaner hiv? Har jag mig själv att skylla som har smittats? Kommer någon att vilja ha sex med mig nu?

Jag minns mitt 80-tal genom en självcentrerad tonårings glasögon. Hiv fanns där ute någonstans, men det berörde liksom inte mig, inte i lilla Broby i de nordskånska skogarna.  Visst varseblev jag löpsedlarna som spred domedagsprofetior, skräck och rop på tatueringar i armhålor eller isolering på öde öar. Jag såg sexualiteten som den gemensamma nämnaren, denna allmänmänskliga kraft som plötsligt skulle driva oss alla i fördärvet. Och kanske var det någonstans där som mitt intresse för människans sexualitet väcktes. Idag arbetar jag med frågor runt sexualitet, jag forskar och upplyser, jag lever med hiv. Jag är tacksam och stolt över min kompetens.

Vad jag inte såg, då på 80-talet, var Världshälsoorganisationens, WHO:s, definition av sexualitet. Vår allmänmänskliga sexualitet gavs anno 1986, mitt under brinnande aidshysteri, ett tungt erkännande. Jag väljer här att presentera hela texten utan ytterligare kommentar. Läs, fundera, ta till dig orden. Placera in hiv – det du vet om viruset, det du ser i nyhetsförmedling, det du känner innerst inne så som sexuell varelse – i kontexten. Vad kommer du att tänka på?

”Sexualitet är en integrerad del av varje människas personlighet, och det gäller såväl man och kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas från andra livsaspekter.”

Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra.

Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa.”

Jack Lukkerz

Socionom, MSc

Aukt. sexualrådgivare (NACS)

Doktorand Malmö Högskola

Styrelsemedlem Svensk Förening för Sexologi

Sorgbollen har börjat rulla, det är dags att gå ut ur garderoben. Igen

Bodil SjöströmDet händer att vi ses ibland, men bara på avstånd. Nickar på var sin sida av trottoaren, möter varandras blickar bara en sekund. Fulla av respekt för vad vi varit med om. Och med en gemensam tyst överenskommelse att inte öppna den där dörren igen. Inte sätta igång den förbannade sorgbollen, rädda att inte få stopp på den.

Varenda gång jag möter någon som bär hiv från den tiden, slås jag av tanken – varför överlevde just han? Och tänk om han vetat det redan då, en novemberkväll när vi satt på Noaks Ark och han sa – ”Det är inte rättvis. Det är bara inte rättvist”, och gömde sitt ansikte i sina händer. Det låter alldeles för enkelt när jag skriver det. Men säkert förstår ni, att den ångest som fanns i en tjugotvååring av att tänka på sin egen död, den låter sig inte beskrivas.

Men han överlevde.

Det händer också att jag tycker mig möta Magnus, Helio, Lennart och Tommy. För att ögonblicket senare förstå att det bara är i min fantasi. Hur hade de sett ut idag om de fått leva? Gråhåriga, lite spolformade som jag? Trötta på vardagsslitet, hade de haft barn och en klar karriär?

Det är frågor som dyker upp när vi gläntar på dörren till den garderob som många av oss stängde igen någon gång på mitten av 90-talet, för att vi inte orkade mer.

Nu har vi fått in hiv och aids i vardagsrummen igen genom en alldeles fantastisk bok och teveserie som en del av oss bara klarat att se portionsvis. Och jag förundras över hur lite folk förstår om vilket helvete det var.  För hur bra ”Torka aldrig tårar utan handskar” än är, kommer den inte i närheten av den verklighet många av oss levde i. Den var mycket mycket värre.

Jag började engagera mig i mitten av 1980-talet då en vän frågade om jag kunde vara med och bära en kista. Jag visste inte särskilt mycket om begravningar, hade aldrig varit på någon, och jag frågade inte varför den tvunget måste bäras in. Men Bengt, som vi kan kalla honom som låg i kistan, var en man som nyligen fått veta att han hade hiv. Han hade hoppat från Västerbron rakt ner i Långholmens hårda berg. Bengt hade en enda vän, hon frågade runt om hjälp till kyrkan. Han skulle få ett värdigt avslut.

Det var en vacker sensommardag jag tog mig till Kungsholmens kyrka. En man från begravningsbyrån visade hur vi skulle lyfta upp kistan. En blombukett stod framme vid altaret. Bara tre personer satt i kyrkbänkarna. Jag tror att två av dem tillhörde kyrkans personal.

Det var den första begravningen i mitt liv och jag var 24 år. Att jag i sju års tid skulle gå på begravningar flera gånger om året, ibland flera gånger i månaden, hade jag ingen aning om. Att jag skulle bära mina egna vänner innan de ens fyllt 30 år hade jag förstås inte heller någon aning om. Och så här i efterhand är det nästan overkligt.

Sjukdomen var värre än i den värsta mardröm, eller än i den värsta skräckfilm om man så vill. Förvandlingen från de unga vackra männen till gamla mycket magra män. Munnar som tidigare fyrat av så många blixtrande leenden blev sneda, tänderna stod ut ur deras smala huvud. Håret blev matt, fläckar i ansiktet, sår som aldrig läkte. Jag tänkte ibland att de såg ut som skelett klädda med tunn hud som satt fel. Flera av dem blev så personlighetsförändrade att de blev otäcka, aggressiva. En del hade så ont att de inte kunde hejda sina skrik. Jag minns en vän som hade så kraftiga biverkningar av bromsmedicinerna när de kom, att han inte kunde sitta upprätt på en stol. Det hopp om liv han såg i tabletterna, rann ur honom just precis då.

Vi lesbiska är inte sällan osynliga då homosexuellas historia berättas. Det gäller alldeles särskilt de mörka kapitlen om hiv. Jag säger det inte med någon bitterhet, mer med en suck av sorg. Vi var många som var med och kämpade, Bengts vän Pia som ordnade kring begravningen var en.

I Jonas Gardells berättelse umgås bögar med bögar. I min värld umgicks (och umgås) bögar och lesbiska. Flera av oss i väldigt nära relationer, ohotade och ganska kravlösa. De som dog var mer än våra bröder, mer än vänner – vi satt ihop.

Vi är många som för alltid påverkats av hiv. Vi som nickar åt varandra på trottoaren, vi som numera är vänner bara på facebook och aldrig nämner kriget vi var med om. Motar dörren som vill gå upp, rädda att bli påminda om ensamheten, omvärldens kyla och förakt då vi hade behövt värme och förståelse. Är det så konstigt?

Men, nu reser vi oss. Hiv har blivit ett samtalsämne, på krogen, fikarasten till och med inom vård och kultur.  Jag har plötsligt fått beställningar på boken ”Med våra ögon” en bok om människor som drabbades av hiv, om män, kvinnor, systrar, arbetskamrater och om dem som dött eller överlevt (skriven tillsammans med Anders Odelius och med foto av Elisabeth Ohlson Wallin). En bok som sovit i 18 år. Själv har jag slumrat lika länge. Jag skrev om hiv en hel del då, men orkade inte mer. Nu har jag öppnat ögonen igen.

Tack för hjälpen, alla ni som vägrat hålla tyst. Sorgbollen har börjat rulla, det är hög tid att skriva ner det som hände. Det är dags att gå ut ur garderoben. Igen.

Bodil Sjöström

Journalist och författare

Tidigare volontär och anställd på Noaks Ark

 

 

 

 

”Var jag än började fastnade tangenterna. Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor”

Sören JuvasJag blev ombedd att skriva om hiv under Almedalsveckan. Förfrågan kom från två håll, dels en personlig debattartikel och så en personlig reflektion till RFSL-bloggen. Allt på grund av dessa trettio år, och så på grund av Jonas Gardells bok och kommande tv-serie.

Det blir lätt, tänkte jag, trots allt har jag under 20 år av mitt liv aktivt arbetat med frågor som rör hiv och aids. Jag har, tror jag, agerat inom fältet på i stort sett alla nivåer man kan. Från att ha delat ut kondomer till sexlystna herrar ute vid Oset i Örebro och Rydskogen i Linköping till att företräda vårt land i FN då världssamfundet ska ta ställning till politiska dokument och ageranden.

Men det tog stopp.

Var jag än började fastnade tangenterna.

Jag tycker så illa om hiv, aids och vad det gör med människor.

Jag var tretton år när hiv uppmärksammades i vårt land. Hela tonårstiden blev jag och andra med mig matade med information om att sex var lika med att risken att dö.  Att magra bort i en säng, bortglömd och undanstuvad för att sedan dö. Bilderna som spreds var groteska och påminde om de bilder jag blivit visad från koncentrationslägren.

Rädslan var påtaglig, och även om jag växte upp en miljö som markant skiljer sig från den heta sfären i Gardells serie styrde tanken på att kunna bli smittad i smått och stort.

Sedan dess har hiv förföljt mig. Många jag känner upplever att med de nya medicinerna som kom 1996 kom det en vändning som gjorde att de kunde slappna av. För mig var det inte så.

Vändningen kom tidigare, då jag förlikat mig så gott det går i förhand med farligheten i att leva, och med vetskapen om att som homosexuell var det extra farligt. Men också med vetskapen om att jag skulle själv kunna bestämma när jag skulle dö.

Som en våt smutsig filt har hiv styrt och reglerat mig liv i allt från det personliga engagemanget till det som räknas som det mest privata.

Jag vet inte var jag skulle vara idag om hiv inte hade funnits.

Livet och världen hade onekligen sett annorlunda ut, drivkraften att engagera sig hade varit annorlunda och möjligheten att driva igenom flera reformer hade även den sett annorlunda ut.

För förutom hur viruset kom att forma och knäcka många människor i en hel generation kom det även att samla en stor grupp med människor för att arbeta gemensamt för en förändring av det rådande.

Det var en samhällsförändring som skedde i värderingar av medmänniskor, och det var många som var involverade. Samtidigt som många gemensamma krafter kom att aktivt verka för en minskad spridning av viruset och för aktivt ta bort stigmat och diskrimineringen av personer som blev drabbade av hiv, skedde även en förändring  i hela samhället för homosexuella, bisexuella och transpersoner.

Det blev mer likabehandling från staten när det gäller hur människor behandlas i lag oavsett den sexuella läggningen. Och det skapades för första gången förutsättningar för att motverka diskriminering.

Jag har som så många andra sett Gardells serie, känt hur den skär på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har liksom så många andra sett debatten som följt på serien.

Det som förundrar mig i det jag ser i debatten är fixeringen vid det förgångna. Det är viktigt att lära sig att hantera det som skedde för 30 år sedan, förståelsen av det är central. Men det är lika viktigt att se till vad vi har lärt oss av den tragedi som drabbade en hel generation, och se framåt.

Hiv och aids var inte något som skedde då, det sker fortfarande. Politiker som tar okloka och ogenomtänkta beslut var inte något som skedde bara då utan sker fortfarande. Det sker i andra länder och i vårt eget land.

Vi har alla ett ansvar, ett ansvar att se till att gjorda erfarenheter inte går förlorade. Det finns tydliga tendenser till att så är fallet nu.

Men det är en annan sak vi måste lära oss. Och det är att det arbete som vi hela tiden måste driva tillsammans är ett arbete som vi inte kan göra med rädslan som enda drivkraft.

Det är ett arbete som måste göras med lust till livet, och en lust till att leva fullt ut.

Sören Juvas,

förbundsordförande RFSL 2001-2010

”Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna”

När min läkare som skötte min hormonbehandling sådär i förbigående frågade mig ”vill du att jag tar ett hiv-test?”, fick jag knappt fram ett enda ord. Känsla av skräck och skam i kombination med min rädsla och ångest gjorde att jag knapp fick fram mitt ”ja”.

Tänk om jag var hiv-positiv och snart skulle dö och aldrig få avsluta resan över könsgränserna. Att hiv-positiva transpersoner var helt utestängda från all form av könsanpassande behandling hade jag uppfattat genom mina vänner i USA där min kontakt i FtM International för inte så länge sedan gått bort i aids eftersom ingen ville behandla en transman som var bög.

I svenska medier skruvades vid den här tiden en hat- och hot-spiral upp till oanade höjder och bögar sågs som det stora hotet som skamlöst spred smitta till oskyldiga heterosar. Att tatuera in hiv-status på människor och deportera hiv-positiva till en öde ö var förslag som kom från annars seriösa politiker och debattörer.

Några veckor senare hade jag återbesök hos min läkare och fick beskedet att jag var negativ, hiv-negativ. Jag stortjöt när ångesten äntligen släppte och vi kunde börja prata. Då började jag förstå hur väldigt ovanligt det var att transpersoner ens fick tillgång till testning.

Sverige hade inte några som helst preventiva insatser eller forskning om hiv bland transpersoner då, för 15-20 år sedan. Den hemska sanningen är att det idag ser precis lika illa ut. De ansvariga myndigheterna tycks fortfarande leva i den övertygelsen att vi transpersoner är så väldigt få så att det inte är lönt att lägga så värst med krut på oss.

Detta är en rätt märklig inställning om man vet, som de ansvariga politikerna och andra beslutsfattarna borde veta, att transpersoner rent generellt i världen är en av de hårdast drabbade grupperna när det gäller hiv och aids. I många delar av den globala södern ligger transpersoner skyhögt över gruppen män som har sex med män vad det gäller förekomsten av hiv-viruset i gruppen. Liknande siffror hittar vi bland transpersoner i Syd- och Östeuropa och ett par av orsakerna är brister i prevention riktad till oss som grupp och svårigheter att få tillgång till testning för en redan svårt marginaliserad och stigmatiserad grupp

Väldigt ofta får jag frågan när jag är ute i världen hur det ser ut med hiv/aids-förekomsten bland transpersoner i Sverige och jag tvingas alltid säga att det vet vi inte. Förvåningen är stor när jag säger att Sveriges smittskyddsansvariga inte tycker det är mödan värt att ens undersöka prevalensen bland oss transpersoner eller ge stöd till preventiva åtgärder riktade mot oss.

Maria Sundin,

ledamot i RFSL:s förbundsstyrelse och ordförande för Transgender Europe

”Jag ser medelålders människor sitta i morgonsoffor och tala om sina reaktioner, storögt förvånade över hur omedvetna de varit om en verklighet som bara ligger ett tjugotal år tillbaka i tiden”

Jag kom in i gayrörelsen alldeles i början av 1980-talet samtidigt som hiv började märkas i Sverige. Hiv, som under många år därefter var tvunget att vara i fokus för gayrörelsens sexualpolitiska arbete. I närmare 30 år kom jag att arbeta med hiv-frågor först som aktivist och sedan som anställd på RFSL:s hivkansli. Jag kom in i en tid där gayaktivismen var mycket levande i ett land där sjukdomsstämpeln nyss lyfts från homosexuella, där ”bögvärlden” var något mycket främmande och lesbiska knappast fanns.

Okunnighet, fördomar, heteronormativt tänkande och missriktad hänsyn märktes i myndigheters, sjukvårdens och enskilda människors tänkande och agerande. Missriktad hänsyn därför att vi oftast förutsattes skämmas över vår homosexualitet och förväntades vilja gömma den. Gjorde vi inte det, ansågs vi skylta med vårt sexliv.

Aids, ”bögpesten”, förknippades direkt med homosexualitet. I broschyrer från blodgivningscentraler runt om i Sverige meddelades att homosexuella inte tilläts lämna blod. Det dröjde många år och intensivt arbete innan ansvariga insåg att man måste skilja mellan vem man är och vad man gör. Inte förrän nu 2012 tillåts män som har sex med män att bli prövade som blodgivare. Många lesbiska blev också under den här tiden nekade att bli blodgivare. De var ju homosexuella. Paradoxalt nog visade det sig att lesbiska kvinnor är de som löper minst risk att smittas med hiv, via sexuella kontakter. Alla säkrare-sex budskap, som i epidemins början pumpades ut, riktades till bögar eller heterosexuella. För kvinnor som har sex med kvinnor fanns ingen information. I den akuta aids-krisen satsades inte kraft och pengar där ingen fara fanns. Men när oro började sprida sig bland lesbiska och resultera i frågor som ”vilka faror finns för oss, undanhåller man oss information?” insåg vi att bristen på information var farlig och skapade rädsla. Inga anslag gavs till information för lesbiska men RFSL avsatte ändå i smyg pengar till en enkel, ”Säkrare sex för lesbiska”-broschyr.

Mycket av det arbete som gjordes kring homosexuellas situation i Sverige speglades mot aids. Det var inte en händelse att Socialstyrelsen, som hade ansvar både för frågor om homosexuellas situation och aids, initierade ett förslag till svensk partnerskaps-lagstiftning. Man ansåg att det skulle underlätta för homosexuella män att leva monogama relationer.

Det var många vänner som dog och begravningarna blev många. En del präglades helt av förnekande, av familjens skam och förtvivlan över en son som var homosexuell. Det blev begravningar där varken den dödes verkliga liv eller död fick märkas. Där vännerna och kanske pojkvännen till kaffet fick lyssna till telegram efter telegram med ”en gåva till Cancerfonden”. Medan andra begravningar, ofta med en homosexuell präst, förmedlade tryggheten i att få vara den man är i livet och in i döden.

Situationen, attityder och kunskaper har förändrats oerhört sedan epidemins början och verkligt verksamma mediciner finns numera. Jag minns lyckan på UNAIDS stora aids-konferens i Vancouver 1996, den första konferensen med hopp sedan epidemins början – bromsmedicinerna hade kommit.

Jag läser nu recensionerna av ”Torka aldrig tårar utan handskar” och ser medelålders människor sitta i morgonsoffor och tala om sina reaktioner, storögt förvånade över hur omedvetna de varit om en verklighet som bara ligger ett tjugotal år tillbaka i tiden. De såg den inte då och jag undrar om inte mycket av dagens verklighet för hiv-positiva och hbt-personer är lika osynlig.

Anna Mohr,

aktivist och numera pensionerad RFSL-anställd

Betalar staten för att stjärtpojkar skall kunna vänslas? Det är fantastiskt vad vi har uppnått

1982, alltså för 30 år sedan, var jag 23 år, och hade tagit steget att erkänna mina känslor för andra män. Jag blev medlem i RFSL Malmö för första gången. Livet var stenkul, lustfyllt och alldeles underbart. Jag flyttade hemifrån, fick en lägenhet på Slussplan i Malmö. Detta var som att komma till paradiset på jorden. Runt husknuten fanns en av Sveriges mest trafikerade bögraggningsplatser, helt fantastiskt.

Som nyutkommen bög och med egen lägenhet var livet fyllt av partnerbyten och var man inte nöjd gick man bara ner och raggade och hämtade en ny. Kärlek och romantik var närvarande men det resulterade inte i några långvariga förhållanden de första åren. Jag hade det fantastiskt bra med fast jobb samt en del extrajobb ibland. Jag engagerade mig i RFSL och fick i det sammanhanget höra talas om HTLV3, som hiv kallades då, och aids, började läsa mer och mer om vad det handlade om och blev riktigt engagerad.

Efter några år var jag så insatt och informerad att jag och några andra engagerades till RFSLs gummibilar som reste land och rike runt. Jag var med från Stockholm och ostkusten ner via Öland till Malmö Stad. Vi var två bögar och två lesbiska i bilen. ”Lev livet frisk och kry” hette kampanjen och vi delade ut kondomer och informationsblad överallt på gator och torg, marknader och annat. Kampanjtexten hade säkert inte använts idag, då den utesluter de viktigaste, de som redan är bärare av hiv-virus och kallas hivpositiva. Men så gick det till då och vi hade en underbar tid och träffade många trevliga, men tyvärr också några otrevliga människor. Vi blev omväxlande bespottade och omkramade. Det var omtumlande och mycket personlighetsutvecklande.

Sammantaget gjorde detta att jag blev mer försiktig och betänksam över livet och döden. Döden var hela tiden närvarande och man såg personer som drabbats av aids-relaterade sjukdomar. Detta skapade en närvaro av viruset som inte finns idag. Det var en omtumlande tid och man pratade om aids och hiv i många sammanhang.

I början av 90-talet fick jag möjlighet att hjälpa RFSL Rådgivningen Skåne som timavlönad informatör. Jag besökte de raggningsställen som fanns då, bland annat ”blåbärsskogen” och ”bågskyttebanan” och det var många goda samtal i gröngräset, samt en mycket stor åtgång av kondomer och glidmedel. Vid ett av alla dessa tillfällen satt jag i solskenet och ser en man komma gående som hämtad ur La Cage Aux Folles, med kornblå pressad träningsoverall och kornblå solglasögon och en liten solhatt på huvudet.

Han stannade och sa: ”Men lilla vän, vad sysslar du med?” Jag började förklara RFSL Rådgivningen Skånes arbete med säkrare sex och utdelning av kondomer och glid. Han lyssnade och kom med uppmuntrande ord som ”herregud, det hade aldrig gått förr i världen” och ”betalar staten för att stjärtpojkar skall kunna vänslas? Det är fantastiskt vad vi har uppnått”. Han berättade för övrigt att han var strax över 90 år och att färdtjänst kört honom till det han kallade ”sina gamla jaktmarker” för en tur i solskenet. Platsen jag befann mig på var tydligen en mycket gammal raggningsplats för män som har sex med män. Man raggade bland koskitarna i hagen på den tiden när Hylliekroken var en fungerande bondgård med kor och svin. Jag fick att fantastiskt tillskott till historieskrivningen och massor med anekdoter. Han tog med sig några kondomer som minne – och för att kunna använda ifall andan skulle falla på.

Tore Runnerstam, skånebög i Malmö

RFSL Rådgivningen Skåne