”Det är ju som i Afrika. Där har de aids och lik förbannat knullar de”.
Eftersom jag är född på åttiotalet kan en tro att det skulle leda till att jag fått lära mig mycket om hiv under min uppväxt men så är inte fallet. Jag kanske inte var mottaglig för informationen men det enda jag visste var att aids på något vis sågs som den värsta sjukdomen som fanns. Varför visste jag inte. Förutom det kan mina möten med hiv under mina första 18 år sammanfattas i ett fåtal ögonblicksbilder.
#1 Jag arbetade på mitt första jobb. Jag var 14 år och tjänade 41kronor i timmen. De flesta var sommarjobbande tonåringar men det arbetade även en del äldre personal som var fast anställda. Jag hade en kollega som var hivpositiv. Det och det faktum att han var bög var inget han berättat utan något som kom till mig som skvaller. Jag visste inte alls vad jag skulle göra med den informationen men det var tydligt att det var något hemligare än andra kroniska infektioner och sjukdomar. Den som sa det till mig sa det med låg röst och spände ögonen i mig. Det var säkerligen en nyttig kunskap för mig, att han som var en helt vanlig person med ett vanligt jobb och en gullig hund levde med hiv. Tyvärr skedde det på bekostnad av hans personliga integritet. Vi var inte så nära att jag tror han ville att jag skulle veta det. Men varje gång jag fått ett ansikte på något blir det lättare att förstå och jag tror många fungerar så. Därför är jag glad över att fler och fler modiga personer pratar öppet om att de lever med hiv och hur det kan vara.
#2 Jag går i gymnasiet i en skola i Stockholm. Vi har mattelektion när läraren börjar vråla om reptilhjärnor. Någonstans i hans långa utbrott av könsord och ilska skriker han ”Det är ju som i Afrika. Där har de aids och lik förbannat knullar de”. Med det fick han det att låta som att avhållsamhet är den enda lösningen samt att personer som inte har råd med bromsmediciner får skylla sig själva och borde haft vett nog att födas i ett rikt land. Jag slutade gå på hans lektioner.
#3 Jag är 21 år och vill ge blod. Vill är kanske en överdrift, eftersom jag har en fobi för nålar, men jag ser det åtminstone som min medborgerliga plikt. Jag får inte ge blod. Jag är en smittorisk eftersom jag haft sex med en man som har sex med en man. Det handlar inte enbart om hiv vet jag nu i efterhand, ändå var det hiv jag först tänkte på. Ingen frågade om hur säkra sex-praktiker en utövar eller hur länge sen det var han hade sex med män. Jag är bara diskvalificerad tillsammans med dem som haft sex med prostituerade och sprutnarkomaner, läser jag. Gör det här mig till en riskgrupp? Svaret är såklart ja, enligt riktlinjerna som fanns för blodgivare då men ändå kände jag mig inte så. Jag kände mig inte utpekad fast jag kanske borde. Jag tyckte bara att det hela var surrealistiskt. Men för min dåvarande partner var det inte lika lätt att skaka av sig. Han hade enligt de dåvarande reglerna livstidsförbud på att ge blod. Jag är glad att reglerna för blodgivning ändras och att även gruppen män som har sex med män ska få ge blod. Inte minst för att sexualitetskategorierna inte är så enkla att det finns homosexuella som har sex med homosexuella och å andra sidan heterosexuella som har sex med heterosexuella. Hur många kvinnor har inte haft sex med en man som haft sex med andra män oavsett om de vet det eller ej? När jag på senare år kommit att intressera mig för sexualpolitik och lärt mig mer om hiv var det mycket som förvånade mig att jag inte fått lära mig tidigare. Grundläggande kunskaper om vad hiv är och vad det inte är har saknats mig helt. Jag tror det är många som inte har tillräckliga kunskaper om hiv och det behöver vi ändra på. Det ska inte krävas att en börjar jobba som sexualupplysare för att få de kunskaperna. Därför är jag otroligt glad över den här kampanjen, vi måste våga prata hiv!
Liv Andersson
Ledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse
Hiv 30 år i Sverige 