Eftersom jag är född på åttiotalet kan en tro att det skulle leda till att jag fått lära mig mycket om hiv under min uppväxt men så är inte fallet. Jag kanske inte var mottaglig för informationen men det enda jag visste var att aids på något vis sågs som den värsta sjukdomen som fanns. Varför visste jag inte. Förutom det kan mina möten med hiv under mina första 18 år sammanfattas i ett fåtal ögonblicksbilder.

#1 Jag arbetade på mitt första jobb. Jag var 14 år och tjänade 41kronor i timmen. De flesta var sommarjobbande tonåringar men det arbetade även en del äldre personal som var fast anställda. Jag hade en kollega som var hivpositiv. Det och det faktum att han var bög var inget han berättat utan något som kom till mig som skvaller. Jag visste inte alls vad jag skulle göra med den informationen men det var tydligt att det var något hemligare än andra kroniska infektioner och sjukdomar. Den som sa det till mig sa det med låg röst och spände ögonen i mig. Det var säkerligen en nyttig kunskap för mig, att han som var en helt vanlig person med ett vanligt jobb och en gullig hund levde med hiv. Tyvärr skedde det på bekostnad av hans personliga integritet. Vi var inte så nära att jag tror han ville att jag skulle veta det. Men varje gång jag fått ett ansikte på något blir det lättare att förstå och jag tror många fungerar så. Därför är jag glad över att fler och fler modiga personer pratar öppet om att de lever med hiv och hur det kan vara.

#2 Jag går i gymnasiet i en skola i Stockholm. Vi har mattelektion när läraren börjar vråla om reptilhjärnor. Någonstans i hans långa utbrott av könsord och ilska skriker han ”Det är ju som i Afrika. Där har de aids och lik förbannat knullar de”. Med det fick han det att låta som att avhållsamhet är den enda lösningen samt att personer som inte har råd med bromsmediciner får skylla sig själva och borde haft vett nog att födas i ett rikt land. Jag slutade gå på hans lektioner.

#3 Jag är 21 år och vill ge blod. Vill är kanske en överdrift, eftersom jag har en fobi för nålar, men jag ser det åtminstone som min medborgerliga plikt. Jag får inte ge blod. Jag är en smittorisk eftersom jag haft sex med en man som har sex med en man. Det handlar inte enbart om hiv vet jag nu i efterhand, ändå var det hiv jag först tänkte på. Ingen frågade om hur säkra sex-praktiker en utövar eller hur länge sen det var han hade sex med män. Jag är bara diskvalificerad tillsammans med dem som haft sex med prostituerade och sprutnarkomaner, läser jag. Gör det här mig till en riskgrupp? Svaret är såklart ja, enligt riktlinjerna som fanns för blodgivare då men ändå kände jag mig inte så. Jag kände mig inte utpekad fast jag kanske borde. Jag tyckte bara att det hela var surrealistiskt. Men för min dåvarande partner var det inte lika lätt att skaka av sig. Han hade enligt de dåvarande reglerna livstidsförbud på att ge blod. Jag är glad att reglerna för blodgivning ändras och att även gruppen män som har sex med män ska få ge blod. Inte minst för att sexualitetskategorierna inte är så enkla att det finns homosexuella som har sex med homosexuella och å andra sidan heterosexuella som har sex med heterosexuella. Hur många kvinnor har inte haft sex med en man som haft sex med andra män oavsett om de vet det eller ej? När jag på senare år kommit att intressera mig för sexualpolitik och lärt mig mer om hiv var det mycket som förvånade mig att jag inte fått lära mig tidigare. Grundläggande kunskaper om vad hiv är och vad det inte är har saknats mig helt. Jag tror det är många som inte har tillräckliga kunskaper om hiv och det behöver vi ändra på. Det ska inte krävas att en börjar jobba som sexualupplysare för att få de kunskaperna. Därför är jag otroligt glad över den här kampanjen, vi måste våga prata hiv!

 Liv Andersson

Ledamot i RFSL Ungdoms förbundsstyrelse

 

 

 

 

Mycket har hänt sedan hiv kom till Sverige och resten av världen. Idag är hela det svenska samhället bättre informerat om hur hiv/aids fungerar och det är ett känt faktum att man inte är dödsdömd bara för att man fått hiv. Det finns effektiva bromsmediciner och jag har många i min sociala krets som lever vanliga liv, fast med hiv. För oss med tillgång till de dyra medicinerna, kunskapen och kondomer blir det mycket lättare att både hantera och undvika att få sjukdomen. Men så är det faktiskt inte överallt i världen tyvärr, i vissa delar av världen är det fortfarande en dödsdom att få hiv.

Jag har varit på besök hos Afrodite som är en organisation som arbetar med transfrågor i hamnstaden Valparaiso i Chile och jag blev rörd i djupet av min själ över de förhållanden som de står inför varje dag. Många transkvinnor i världen är sexarbetare och därmed extra utsatta för hiv, på flera sätt. Hormoner är viktiga för feminiseringen och för att du ska vara attraktiv på ”marknaden”. Har du inte råd att köpa egna sprutor för att injicera hormonerna så delar du spruta med någon annan. Många delar även på sprutor när de injicerar flytande industrisilikon i sina kroppar för att få snabbare resultat. De flesta får komplikationer bara inom några år då silikonet flyttar sig runt i kroppen. Det finns många som är drabbade av både hiv och komplikationer av industrisilikon vilket medför att de bara kan ligga hemma i sina sängar som kollin för att utstå smärtorna, om de ens har någonstans att ta vägen. Att gruppen transsexuella på grund av allt detta har mycket större risk att bli smittade av hiv medför också dubbelt utanförskap och dubbel stigmatisering. Det blir en ond cirkel.

Hos Afrodite och många andra liknande organisationer runt om i världen finns brist på det mest. En kondom en guld värd, det är en fråga om liv eller död helt enkelt, som grundaren till Afrodite poängterade. Hon vädjade till oss alla som har möjlighet att hjälpa dem och göra det. Kanske kan vi skicka över en rejäl last med kondomer?

Vanessa Lopez,

frilansare och transaktivist

Vet ni vilken medianåldern är bland de bögar som nysmittas med hiv idag?

Som många andra trodde jag att det rörde sig om ungdomar, 18-22, typ, den nya generationen som inte vet bättre. De som inte var där när aids kom till Sverige och bögarna dog. Men så fel jag hade. De flesta som nysmittas idag är nämligen äldre än jag – runt 37 år. De är gamla nog att minnas väldigt väl. Kanske för väl.

Foto: Christian Hagward

Jag minns dem. Eller rättare sagt – jag minns deras frånvaro. För på bögscenen såg man dem knappt när jag kom ut som tonåring under nittiotalets mitt. Där fanns vi som var för unga för att minnas aidskrisen och där fanns de äldre, de som sett sina vänner gå bort. Men kullen däremellan, de som idag är runt 37 – de såg man inte. De gick kanske inte ut. Jag förstod aldrig varför, och undrade senare när jag träffade bögar i den åldern: ”Var var ni?”

Jag fick svaret när jag intervjuade Jonas Gardell om hans bokserie ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Han kallade sin egen generation, den som var mitt i aidskrisen, för den ”tok-knullande generationen”. De hade sex ohämmat och drabbades hårt när viruset kom. Men generationen därefter kallade han för ”den icke knullande generationen”. Han menade att många av dem blev så traumatiserade att de helt slutade ha sex. Levde supersäkert. Fick hivnoja. Från allt till inget. Tills nu, uppenbarligen. För idag ligger de alltså i topp i hivstatistiken. Den icke-knullande generationen har blivit nästan 40 och nysmittade. Hur kunde det bli så?

För att försöka få svar måste vi resa tillbaka till den tok-knullande generationen, alltså tidigt 80-tal. Sjukdomsklassificeringen av homosexualitet hade precis upphävts och en tid av frigörelse och fri sex rådde. Men den blev kortvarig, för återigen skulle homosexualitet komma att förknippas med sjukdom. Som ett svart moln som drog in över frigörelsen, skördade den nya sjukdomen aids sina första offer i Sverige. Sjukdomen förstärkte stigmat kring homosexualitet, bekräftade fördomar och självhat, skapade en ny garderob. Bögsex var lika med död.

Detta satte djupa spår i vår kollektiva bögidentitet. Bögar var tvungna att förhålla sig till sex på liv eller död. Svart eller vitt. Allt eller inget. Detta var egentligen inget nytt. Redan som barn lär bögar sig att deras sexdrift är skamlig. Deras känslor är fel. Man döljer dem för att överleva. Sex är ju en risk. En risk att bli avslöjad och nedslagen, att råka ut för utanförskap, våld och i värsta fall död. Att skydda sig är att dölja sexualiteten. Skapa ett hemligt jag för sex och ett officiellt jag utan sex.

Den icke-knullande generationen tog helt enkelt till den enda överlevnadsstrategi de kände till. De satte återigen bögsexet i skamvrån. De två extremerna, tok-knullande eller icke-knullande, är ju egentligen bara två sidor av samma mynt. Det är bögars egna version av de klassiska stereotyperna kring kvinnlig sexualitet – Horan/Madonnan. Nu var det ju tydligt vad som hänt när Horan fått fritt styre. Det hade gått åt helvete. Dags att göra sig av med det som åsamkat så mycket smärta. Offra Horan. Bli Madonnan. Att sopa bögsex under mattan blev räddningen för den nya icke-knullande generationen.

Det var så bögar överlevde. De genomgick en total makeover, blev rumsrena. I belöning fick de partnerskapslagar och tvåsamhet. Det var nya tider. De var ju precis som alla andra, ingen skillnad alls. Inte hade utanförskapet, ensamheten, barndomen eller rädslan satt några spår. Inte heller det nattsvarta traumat kring aids och alla som dött. Borta var de hotfulla, hungriga, mörka, tragiska tok-knullande bögarna. Nej, bögar var precis som alla andra, intalade man sig, för att glömma, för att slippa ta itu med den kluvna inställningen till sex. Det funkade så där.

Vid slutet av nittiotalet kom något som skulle förändra allt – bromsmediciner. Hivpositiva som ställt in sig på att allt var över kunde nu plötsligt leva vidare utan att utveckla aids. Viruset gick från att vara en dödsdom till att bli lite som diabetes. Jobbigt – men inte nödvändigtvis dödligt. Detta ledde till att det där med hiv i förlängningen avdramatiserades. Vilket ju var något positivt för hivpositiva men samtidigt en explosiv omställning för en sexuellt frustrerad generation med hivskräck.

Redan innan det nya millenniet stod för dörren dök termen ”barebacking” upp. Tidigare hade det inte funnits något verb för att ha osäker sex. Men nu var det inte längre en fråga om att ha glömt eller råkat, det var ett ställningstagande. En revolt. För när sex inte tillhör ens dagliga jag, ens officiella icke-knullande-persona, blir det lättare att ta risker man inte annars skulle ta. Man är anonym, overklig. Sexpartnern är inte en person, utan bara ett hål eller en kuk. Det går inte att separera risken från kicken. Det förbjudna kittlar. Ord som ”bugchaser” och ”breeding” dök också snart upp. Hiv blev sexigt. Kanske för att man då till slut kunde släppa rädslan. Att bli smittad var att bli fri. Det funkade som det alltid gjort, när man vänder på det eviga myntet Horan/Madonnan. Från inget till allt. Men sen då?

Välkommen till idag. Den icke-knullande generationen gör inte längre skäl för sitt namn, och tur är väl det. Men hur gör vi då för att minska antalet nysmittade? Det finns inga enkla svar, men jag är pragmatiker. Människan kommer aldrig att sluta att ta risker. Sex är när naturen går i strid med civilisationen och släpper loss den primalkåta apan inom oss. En apa som sparkar bakut mot för hårda tyglar. Därför tror jag inte på att skrämma folk till återhållsamhet. Det göder bara uppdelningen mellan Horan/Madonnan. Föder tabun och skapar en längtan. Tvärtom tror jag på att alla fortsätter ha sex. Ännu mer sex. Knulla på. Ha kul. Men kolla upp fakta och gör riskbedömningar. Först när vi tvingar oss att se sakligt på sex, se neuroser i vitögat, kan vi också på riktigt skydda oss och våra partners. Det behöver inte vara allt eller inget.

Det handlar om att ta bögsex ur skamvrån. Att inte låta sex bara vara kroppsligt, två roller som spelas. Utan att låta ens vardagliga icke-knullande jag också vara med på ett hörn. Inte avpersonalisera eller dela upp, utan våga blanda lite.

När man väl har sex är det en reflektion av vägen dit. Har man bara delat taxi, pratat, kanske kramats, och hånglat så har man automatiskt minskat riskbeteendet. Man är mindre benägen att utsätta sig själv eller en sexpartner för risk om personen har ett namn, är en person. Man kanske till och med vågar prata om skydd, fråga om sin partners status eller berätta om sin egen. Bara genom att våga vara både tok-knullande och icke-knullande, Horan och Madonnan samtidigt, har man eliminerat en stor del av risken.

Petter Wallenberg,

skribent och musikproducent

Det är 30 år sedan hiv/aids drabbade Sverige för första gången. Jonas Gardell har skrivit om detta i romanform. Två delar av tre är utgivna och SVT har visat en dramaserie byggd på Gardells böcker. Som så många andra, satt jag med tårarna rinnande när jag såg ”Torka aldrig tårar utan handskar”.

Under de gångna åren har forskningen kommit långt. Idag vet man hur hiv-viruset sprids, samtidigt som man har forskat fram bra bromsmediciner. Från Smittskyddsinstitutet (SMI) fördelas varje år projektpengar till myndigheter och organisationer som jobbar med hiv/STI-prevention. Eftersom man vet att gruppen män som har sex med män (MSM) är en grupp som är överrepresenterad i statistiken över smittade, fördelas projektpengar särskilt för preventivt arbete som riktar sig till män som har sex med män, om än inte i tillräckligt hög utsträckning.

Fast vi efter 30 år med hiv har kommit väldigt långt, finns det områden där inget eller allt för lite förebyggande arbete görs. Eftersom det inte finns statistik på hur många transpersoner som är smittade med hiv går det inte att få särskilt riktade projektpengar från SMI till hivprevention endast riktat mot transpersoner. Om man enbart ser till den statistik som förs över smittade förleds man att tro att ingen transperson har drabbats av viruset. Detta trots att det sedan mer än 20 år internationellt sett är ett välkänt faktum att transpersoner, och då främst transkvinnor, är en av de mest drabbade grupperna, när det gäller hiv/aids.

The National Center for Trans Equality i Washington DC har tagit fram en studie ”Injustice at Every Turn: A Report of the National Transgender Discrimination Survey” som bygger på 7 000 insamlade svar, där det framgår att hiv bland transpersoner är högre än bland MSM i USA.

Vi måste se till att sådana här studier görs också i Sverige. Statistiken över virusöverföringarna måste bli tydligare och mer inkluderande, så att transpersoner inte försvinner i statistiken. De preventiva insatserna måste sedan bättre baseras på hur statistiken ser ut. Och så vidare. Osynliggörande av en grupp kan få förödande konsekvenser. Det har historien lärt oss.

Maria Hansson Nielsen 

styrelseledamot i RFSL Skaraborg, transaktivist, föreläsare, bloggare och debattör

Hiv har funnits i stort sett hela mitt vuxna liv. Hiv har format mig som person, min sexualitet, mitt sexualpolitiska engagemang och mitt yrkesval. Vi lever alla med hiv – mer eller mindre. Vissa kanske inte har förstått hur hiv format en till den man är idag. Hiv tar fram det sämsta hos oss, men också det bästa. Att prata och skriva gör en mer medveten.

Foto: Ulrica Wenger

Ett av de första minnena jag har av hiv, eller HTLV-3 som det då kallades, är från tidigt 1980-tal. Mammas färgstarka klasskamrat hade kommit från Stockholm åter till barndomshemmet i södra Dalarna. Han var väldigt mycket bög. Skiljde ut sig från alla andra i brukssamhället. Mamma berättade att han brukade sminka sig när de gick i skolan tillsammans. Han var också uppenbarligen sjuk. Han dog, eller rättare sagt försvann, efter ett år. Vad hade han dött av egentligen? Cancer? Jag minns honom fortfarande, den utflyttade bögen som blev sjuk och kom hem och som sedan dog. Är det så det kommer att gå för mig också? Fy, vad läskig han verkade vara!

Några år senare. Semesterresa till Borås med föräldrar och bror. Jag hade bestämt mig för att besöka RFSL. På kvällen såg jag till att få tid att vara ensam. Jag ville träffa andra bögar. Ringde från en telefonkiosk för att få adressen till lokalen. “Hallå, RFSL… vem där? Ringer igen. Vågar inte säga något. Vid tredje försöket svarar RFSL-killen med en tydligt irriterad röst “HTLV-3 – VEM är där?”. Jag vågade inte gå dit. Vad jag skämdes! Att jag inte vågat säga något. Och han som trott att jag ringde och trakasserade – när jag bara ville komma ut.

Det gick snabbt att komma ut när man väl tagit första steget. I slutet av 1980-talet flyttade jag till Göteborg och hängde ute på alla gayställen: ungdomskvällen på Bacchus måndagar; RFSL-puben på onsdagar och RFSL eller Bacchus fredagar och lördagar. Åren i slutet av 80-talet var bland de roligaste jag haft hittills. Men när man plockar fram minnena så kommer också tråkigare saker fram: ” Du vet väl om att han har hiv!”. Jag fick detta vid flera tillfällen skvallrat för mig. Vad var avsikten med att “varna” mig? Säkert stod jag även själv där någon gång med en öl i handen och varnade en vän för någon annan (som jag inte visste något om, men som jag trots detta konstruerat som farlig). Varför gjorde vi så? Vi såg ju att andra, som var som oss, blev drabbade? Killar som bara försvann. Vi var livrädda. Man var i tjugoårsåldern, hade precis kommit ut och ville bara leva – inte dö. Förlåt mig för att jag inte var solidarisk nog – jag visste nog inte bättre då. Det gör jag idag.

Åren gick och jag blev färdig socionom i början av 90-talet. Skaffade mig både pojkvän, apa, häst och villa. Hiv kommer mig närmare genom att flera av dem som jag känner fick hivbeskedet. Jag engagerade mig i preventionsfrågor inom RFSL. Delade ut kondomer och höll samtal. Läste vidare på universitet. Ville lära mig mer och förändra. 1996 hamnade jag i Los Angeles. Som socialarbetare på Asian Pacific Islanders AIDS Intervention team ägnade jag dagarna dels åt att woka nudlar, dels åt att försöka få någon av våra service-users att få tillgång till de nya medicinerna utan att behöva betala något. Detta var en fantastisk tid. Kändes väldigt stort att få vara med om detta. Att hitta bra bostad i Los Angeles var dock inte enkelt. Under den första veckan ägnade jag mycket tid till att svara på annonser och titta på rum. Jag ville bo inneboende i gayområdet i Long Beach. Jag minns ett tillfälle där killen som öppnade dörren uppenbarligen hade en långt gången hivinfektion. Jag blev rädd och kastades tillbaks till slutet av 80-talet. Jag ville inte se död och sjukdom. Nu ville jag se liv. Jag tackade nej till rummet. Efteråt skämdes jag. Hade jag inte lärt mig mer?

90-tal blev 2000. Jag var åter i USA. Denna gång i Texas som doktorand. Pojkvännen var ny. Amerikansk cowboy som levt med hiv i många år. Helt plötsligt hade hiv tagit ett rejält steg närmare mig. Och jag klarade av att hantera det! Men jag klarade det inte utan allt stöd jag fick från andra som också levde nära hiv. Både i Houston och hemma i Göteborg fick jag fint stöd av mina vänner i anhöriggruppen. Att träffa andra partners, pojkvänner, flickvänner, föräldrar, barn, och mormödrar som också levde med hiv betydde mycket. Tack alla fina vänner, vi lärde oss mycket av varandra!

Idag är jag 44 år. Tillhör hivgenerationen, ett begrepp som jag varit med och skapat genom min forskning. Alla vi som levt med hiv i snart 30 år – med eller utan hiv i kroppen. Det spelar egentligen inte så stor roll vilket. Vi delar alla samma historia. Som vi skall minnas och lära oss något av. Den sista tiden har varit förlösande. Vi har plockat fram minnen och gråtit. Men också börjat få ett erkännande. Vänner och arbetskollegor har börjat fråga mig om hur det var då på 80-talet (inte hur det är nu idag). Jag har fått berättat och det känns som om man faktiskt har förstått. Tack Jonas Gardell för att du började berätta. Nu får vi andra fortsätta. Plocka fram våra minnen. Fundera över hur hiv har format oss till de vi är idag. Har jag lärt mig något? Blivit en bättre människa? Själv, har jag inte alltid varit bra. Men jag har jobbat på att bli bättre. Det jag främst lärt mig är att utsatthet skapar rädsla, men att utsatthet även kan skapa den finaste, finaste solidaritet. Ett bra preventivt budskap för det kommande fjärde decenniet är: “Använd alltid hjärtat vid samtal om andra utsatta personer och undvik att ta fördomsfulla ord i munnen!” Men det kommer vi långt – inte bara när det gäller hiv.

Ronny Heikki Tikkanen

Socialarbetare och forskare i socialt arbete

Studenterna i min parallellklass på gymnasiet hade avslutningströjor med texten HtlvIII. Året var 1988 och det var ett typiskt uttryck för humaniststudenters humor. Hiv var inte något som berörde på allvar, åtminstone inte mina skolkompisar. Visst, skräckpropagandan såg vi alla, talet om tatueringar och interneringsläger för ”de smittade”. Så de inte skulle beblanda sig med oss andra. För HIV och AIDS var något som drabbade andra, såna som missbrukare och bögar. Och enstaka oskyldiga, som de som drabbats via blodtransfusion. Men, det drabbade inte vanliga människor. Och varför skulle det finnas en risk att studenter skulle drabbas?

Att det skulle beröra mig eller mina vänner fanns inte på världskartan, för någon av oss tror jag. Vi var städade kristna ungdomar, vi var inte homosexuella eller missbrukare. Alltså diskuterade vi aldrig ämnet. Vi kunde diskutera en mängd andra stora frågor, allt från världsfred och nedrustning till svält och miljöförstöring. Men den epidemi som världens forskare såg som ett globalt hot, som antogs ha miljoner smittade och skörda dödsoffer i stora delar av världen, den diskuterade vi, som jag minns det, inte alls. Den berörde ju inte oss.

Tretton år senare står jag på en styrelsekonferens med RFSL:s förbundsstyrelse och får utbildning i säkrare-sex-frågor, hiv och andra STIs. Plötsligt är hiv ytterst närvarande, det berör mig personligen. Inte bara som förtroendevald, utan som nyutkommen bög. Och som transperson, eftersom transpersoner är rejält överrepresenterade bland världens hivpositiva.

Det är länge sedan jag själv slutade vara blodgivare, men min man är det, år 2001. Han frågar om reglerna i hans fall, som manlig partner till en person som håller på att byta juridiskt kön och fixa till kroppen från kvinnlig till manlig. Och får veta att han inte längre kan ge blod, när jag väl bytt personnummer. Men fram till dess går det bra. Som om virus skulle bry sig om mitt personnummer. Det är vansinne. Liksom när jag sitter hos endokrinologen för att ta en radda blodprover inför att jag ska inleda min hormonbehandling och hon när hon kommer till begäran om hiv-test frågar om jag är gift. När jag säger att det stämmer anses hiv-testet onödigt. Min spontana, rätt överdrivna, tanke är att det nog kan kännas bra för vårdpersonalen som ska operera mig att veta om de ska betrakta mitt blod som en smittorisk eller ej och jag är glad när nästa läkare ser till att testet tas. Blod är inte längre en symbol för liv, eller splattervåld, för mig. Utan även för mycket farlig ”smitta”.

Under loppet av två år går jag från att vara en relativt vanlig gift och heterosexuell förälder, till att vara bög, transsexuell och förtroendevald, offentlig hbt-person. Det finns hivpositiva bland kollegorna och de anställda och bland de som tränar på samma gym som jag. Jag diskuterar säkrare-sex och hiv över lunchen, både på styrelsemöten och hemma. Jag delar hotellrum och sena kvällar med hiv-positiva och hör brottstycken av deras sorg och kamp mot fördomar. Jag lär känna hiv-positiva transpersoner som kämpar för att få tillgång till vård och berättar om problemen med att gruppen knappt synliggörs alls. Idag är hiv en del av min vardag, en av alla viktiga människorättsfrågor. Jag känner människor som lever med hiv, och med fördomarna. Hiv berör även mig, i allra högsta grad. Och det gjorde det 1988 också. Det var bara jag som inte ville se det.

Lukas Romson,

transaktivist

Har man tur upplever man något riktigt omskakande maximalt en gång om året och det kan vara en skakig flygtur eller en höststorm i en båt på Östersjön, men från 2012 bär jag med mig två händelser som har skakat om mig på ett helt annat sätt.

QX förhandsvisning av tv-serien Torka aldrig tårar var den första.

Jag som har jobbat med World Aids Day Galan sedan 2007 trodde att jag var upplyst, men det visade sig att jag inte hade en aning om vad som egentligen försiggick i gay-Stockholm under 80-talet. Jag var förberedd på att jag skulle bli påverkad, men jag blev helt överrumplad – att se tv-serien i sin helhet på en bioduk i en mörk biosalong gjorde allt extra omtumlande.

Eftersom alla i salongen verkade reagera lika starkt på råheten i skildringen gick tankarna till hur det faktiskt måste vara att sitta i ett flygplan som man vet kommer att störta; masspanik. Samhörigheten i en stund indränkt av känslan av undergång var extremt stark och alla grät runt omkring mig.

I efterhand när jag hade lugnat ner mig tänkte jag att stämningen också var som jag vill inbilla mig att den måste vara på en riktigt ”bra” begravning, eftersom publiken grät och skrattade om vartannat, sjöng med i 80-talslåtarna och sedan grät och skrattade igen.

Jag identifierade mig med mycket i filmen; jag lämnade en småstad för Stockholm 1989 och var innan dess utsatt för trakasserier av olika slag, jag hade en orolig familj hemma i Gävle som inte kunde förstå varför jag skulle flytta till storstan. Jag gick på lika många minor som andra killar som var nya i gaysvängen; olycklig kärlek, för mycket alkohol, för mycket ragg, sökande efter kärlek och bekräftelse som ofta slutade med katastrof, men däremot vågade jag mig aldrig till bögringen.

Jag kom till Stockholm när hiv/aids redan var verklighet och den värsta mediestormen hade lagt sig och vad jag minns talades det inte alls om det som hände i stan bara några år tidigare. Människans förmåga att glömma för att orka gå vidare är stark.

Ingen i gayvärlden, där jag var, talade heller om det faktum att folk fortfarande blev smittade och dog, men jag minns dock att “smittan” låg som en tjock dimma av förtäckt hot varje gång jag hörde att någon hade gjort något ”som man inte borde ha gjort”.

Jonas Gardell har fått oss att öppna ögonen för hur det var och jag tackar honom för det och även för att det nu finns ett tidsdokument över den här sorgliga perioden i Stockholms gayhistoria. Dessutom har han bidragit till att diskussionen om hiv/aids har blivit aktuell igen, ja, nästan trendig, men tyvärr vet vi ju att trender bara varar ett kort tag och jag hoppas att den här håller i sig längre än minnet av tv-serien.

Nyligen producerade jag “Novemberkalendern” med hjälp av fantastiska filmstudenter. Det är ett kortfilmsprojekt med temat hiv/aids som jag ville göra inför World Aids Day Galan 2012 eftersom jag ville utveckla galans potential till att bli något mer än “bara” ett artistuppbåd som gör en bra show till förmån för kampen mot hiv och aids.

Jag vet inte vad jag förväntade mig när jag planerade inspelningar och intervjuer med människor som på olika sätt var med under 80-talet och 90-talet när så många gick förlorade, men jag gjorde arbetet med en ständig känsla av att inte räcka till, eftersom så många av de jag pratade med blev så otroligt ledsna under samtalets gång när minnena började strömma till. Vissa var chockade över att de bar på så mycket sorg som de inte hade haft en tanke på under de senaste tjugo åren. Stora starka karlar i filmteamet var knäckta vid flera tillfällen, stämningen var tjock när vi avslutade filmningarna vissa dagar och jag tror att jag och teamet för evigt är förenade i känslan av att ha delat något stort och betydelsefullt.

Nu när World Aids Day Galan 2012 närmar sig med stormsteg inser jag två saker med facit i hand;

– Min intention med galan, det vill säga att sätta fokus på hiv/aids i Sverige, är fortfarande viktig eftersom det i snitt smittas 500 personer i Sverige varje år.

– Att minnas alla som gick bort under den första och andra vågen under 80 och 90-talen är lika viktigt eftersom många försvann i det fördolda och de förtjänar att bli ihågkomna.

Slutligen vill jag tacka alla som ställde upp och berättade sina viktiga historier och låter oss visa upp dem i Novemberkalendern som nu finns tillgänglig på Youtube.

Peter Englund,

Stiftelsen World Aids Day Galan.

Sexualitet och hiv är som ler och långhalm, som två siamesiska tvillingar. Viruset överförs i de allra flesta fall sexuellt och sexualiteten påverkas i allra högsta grad av viruset. Den framlidna författaren Susan Sontag gjorde an skarpsynt analys tidigt under brinnande aidshysteri när hon kopplade viruset till föreställningen om sexuella utsvävningar och perversitet. Den som sökte efter ett slagträ att i moralismens namn slå ner en frigjord och njutningsbetonad sexualitet, en öppenhet och ökad respekt för olikheter och tilltagande krav på lagstadgade rättigheter för alla fick viruset serverat på silverfat. Bögpesten var född och resten är, som det brukar kallas, historia.

Eller inte. Resten är inte historia. Det som sattes igång under första halvan av 1980-talet pågår fortfarande. Viruset finns kvar, om än i vår del av världen en något mera kontrollerad form, och föreställningarna om en pervers sexualitet pyr under ytan. Fördomar är en svårsläckt brand som idag ofta tar sig uttryck i anonyma kommentarer på nätet eller i frågor som ställs till oss sexualrådgivare. I den skenbara anonymitetens skydd tydliggörs förutfattade meningar och ett internaliserat stigma som riktas mot den som lever med hiv. Smittar hiv via bestick och dricksglas? Vågar jag uppsöka offentliga toaletter? Har alla afrikaner hiv? Har jag mig själv att skylla som har smittats? Kommer någon att vilja ha sex med mig nu?

Jag minns mitt 80-tal genom en självcentrerad tonårings glasögon. Hiv fanns där ute någonstans, men det berörde liksom inte mig, inte i lilla Broby i de nordskånska skogarna.  Visst varseblev jag löpsedlarna som spred domedagsprofetior, skräck och rop på tatueringar i armhålor eller isolering på öde öar. Jag såg sexualiteten som den gemensamma nämnaren, denna allmänmänskliga kraft som plötsligt skulle driva oss alla i fördärvet. Och kanske var det någonstans där som mitt intresse för människans sexualitet väcktes. Idag arbetar jag med frågor runt sexualitet, jag forskar och upplyser, jag lever med hiv. Jag är tacksam och stolt över min kompetens.

Vad jag inte såg, då på 80-talet, var Världshälsoorganisationens, WHO:s, definition av sexualitet. Vår allmänmänskliga sexualitet gavs anno 1986, mitt under brinnande aidshysteri, ett tungt erkännande. Jag väljer här att presentera hela texten utan ytterligare kommentar. Läs, fundera, ta till dig orden. Placera in hiv – det du vet om viruset, det du ser i nyhetsförmedling, det du känner innerst inne så som sexuell varelse – i kontexten. Vad kommer du att tänka på?

”Sexualitet är en integrerad del av varje människas personlighet, och det gäller såväl man och kvinna som barn. Den är ett grundbehov och en aspekt av att vara mänsklig, som inte kan skiljas från andra livsaspekter.”

Sexualitet är inte synonym med samlag, den handlar inte om huruvida vi kan ha orgasmer eller inte, och är heller inte summan av våra erotiska liv. Dessa kan men behöver inte vara en del av vår sexualitet. Sexualitet är mycket mer: den finns i energin som driver oss att söka kärlek, kontakt, värme och närhet; den uttrycks i vårt sätt att känna och väcka känslor samt att röra vid varandra.

Sexualiteten påverkar tankar, känslor, handlingar och gensvar och därigenom vår psykiska och fysiska hälsa.”

Jack Lukkerz

Socionom, MSc

Aukt. sexualrådgivare (NACS)

Doktorand Malmö Högskola

Styrelsemedlem Svensk Förening för Sexologi

Det händer att vi ses ibland, men bara på avstånd. Nickar på var sin sida av trottoaren, möter varandras blickar bara en sekund. Fulla av respekt för vad vi varit med om. Och med en gemensam tyst överenskommelse att inte öppna den där dörren igen. Inte sätta igång den förbannade sorgbollen, rädda att inte få stopp på den.

Varenda gång jag möter någon som bär hiv från den tiden, slås jag av tanken – varför överlevde just han? Och tänk om han vetat det redan då, en novemberkväll när vi satt på Noaks Ark och han sa – ”Det är inte rättvis. Det är bara inte rättvist”, och gömde sitt ansikte i sina händer. Det låter alldeles för enkelt när jag skriver det. Men säkert förstår ni, att den ångest som fanns i en tjugotvååring av att tänka på sin egen död, den låter sig inte beskrivas.

Men han överlevde.

Det händer också att jag tycker mig möta Magnus, Helio, Lennart och Tommy. För att ögonblicket senare förstå att det bara är i min fantasi. Hur hade de sett ut idag om de fått leva? Gråhåriga, lite spolformade som jag? Trötta på vardagsslitet, hade de haft barn och en klar karriär?

Det är frågor som dyker upp när vi gläntar på dörren till den garderob som många av oss stängde igen någon gång på mitten av 90-talet, för att vi inte orkade mer.

Nu har vi fått in hiv och aids i vardagsrummen igen genom en alldeles fantastisk bok och teveserie som en del av oss bara klarat att se portionsvis. Och jag förundras över hur lite folk förstår om vilket helvete det var.  För hur bra ”Torka aldrig tårar utan handskar” än är, kommer den inte i närheten av den verklighet många av oss levde i. Den var mycket mycket värre.

Jag började engagera mig i mitten av 1980-talet då en vän frågade om jag kunde vara med och bära en kista. Jag visste inte särskilt mycket om begravningar, hade aldrig varit på någon, och jag frågade inte varför den tvunget måste bäras in. Men Bengt, som vi kan kalla honom som låg i kistan, var en man som nyligen fått veta att han hade hiv. Han hade hoppat från Västerbron rakt ner i Långholmens hårda berg. Bengt hade en enda vän, hon frågade runt om hjälp till kyrkan. Han skulle få ett värdigt avslut.

Det var en vacker sensommardag jag tog mig till Kungsholmens kyrka. En man från begravningsbyrån visade hur vi skulle lyfta upp kistan. En blombukett stod framme vid altaret. Bara tre personer satt i kyrkbänkarna. Jag tror att två av dem tillhörde kyrkans personal.

Det var den första begravningen i mitt liv och jag var 24 år. Att jag i sju års tid skulle gå på begravningar flera gånger om året, ibland flera gånger i månaden, hade jag ingen aning om. Att jag skulle bära mina egna vänner innan de ens fyllt 30 år hade jag förstås inte heller någon aning om. Och så här i efterhand är det nästan overkligt.

Sjukdomen var värre än i den värsta mardröm, eller än i den värsta skräckfilm om man så vill. Förvandlingen från de unga vackra männen till gamla mycket magra män. Munnar som tidigare fyrat av så många blixtrande leenden blev sneda, tänderna stod ut ur deras smala huvud. Håret blev matt, fläckar i ansiktet, sår som aldrig läkte. Jag tänkte ibland att de såg ut som skelett klädda med tunn hud som satt fel. Flera av dem blev så personlighetsförändrade att de blev otäcka, aggressiva. En del hade så ont att de inte kunde hejda sina skrik. Jag minns en vän som hade så kraftiga biverkningar av bromsmedicinerna när de kom, att han inte kunde sitta upprätt på en stol. Det hopp om liv han såg i tabletterna, rann ur honom just precis då.

Vi lesbiska är inte sällan osynliga då homosexuellas historia berättas. Det gäller alldeles särskilt de mörka kapitlen om hiv. Jag säger det inte med någon bitterhet, mer med en suck av sorg. Vi var många som var med och kämpade, Bengts vän Pia som ordnade kring begravningen var en.

I Jonas Gardells berättelse umgås bögar med bögar. I min värld umgicks (och umgås) bögar och lesbiska. Flera av oss i väldigt nära relationer, ohotade och ganska kravlösa. De som dog var mer än våra bröder, mer än vänner – vi satt ihop.

Vi är många som för alltid påverkats av hiv. Vi som nickar åt varandra på trottoaren, vi som numera är vänner bara på facebook och aldrig nämner kriget vi var med om. Motar dörren som vill gå upp, rädda att bli påminda om ensamheten, omvärldens kyla och förakt då vi hade behövt värme och förståelse. Är det så konstigt?

Men, nu reser vi oss. Hiv har blivit ett samtalsämne, på krogen, fikarasten till och med inom vård och kultur.  Jag har plötsligt fått beställningar på boken ”Med våra ögon” en bok om människor som drabbades av hiv, om män, kvinnor, systrar, arbetskamrater och om dem som dött eller överlevt (skriven tillsammans med Anders Odelius och med foto av Elisabeth Ohlson Wallin). En bok som sovit i 18 år. Själv har jag slumrat lika länge. Jag skrev om hiv en hel del då, men orkade inte mer. Nu har jag öppnat ögonen igen.

Tack för hjälpen, alla ni som vägrat hålla tyst. Sorgbollen har börjat rulla, det är hög tid att skriva ner det som hände. Det är dags att gå ut ur garderoben. Igen.

Bodil Sjöström

Journalist och författare

Tidigare volontär och anställd på Noaks Ark